”Det här är det bästa yrke man kan ha”, säger blivande lärare inom småbarnspedagogik och trotsar det tuffa läget

Inne i Helsingfors universitets luftiga huvudbibliotek navigerar tredjeårsstudenterna Vera Strandberg och Iris Anttila snabbt fram till rätt mötesrum, trots åren av distansstudier. I slutet av våren väntar arbetslivet i en på många vis samhällskritisk bransch – men som i flera år tampats med en skriande personalbrist, speciellt i huvudstadsregionen. För Vera Strandberg och Iris Anttila var det ändå ett ganska självklart val att börja studera småbarnspedagogik.

– Jag tycker det är det bästa yrket man kan ha. Jag älskar att jobba med barn och att jobba i team. Jag tycker att det är jätteviktigt att vara lärare och att vi är en viktig del av samhället. Så jag har hopp om att det ska bli bättre, säger Iris Anttila.

– Jag väntar på att få gå till arbetet och göra mitt jobb, tillägger hon.

Vera Strandberg är inne på samma spår.

– Själva jobbet och barnen blir viktiga för en, också på bara en kort tid. Det är de som driver en framåt.

– Faktum är att vi får vardagen att fungera även om det är personalbrist, fast det inte alltid borde vara så. Vi är en tuff personal som jobbar på daghem, säger hon och ler.

Hon tillägger ändå att sådana dagar är väldigt tunga. De är båda överens om att den rådande personalbristen är oroväckande och att beslutsfattarna inte lyckats lösa krisen.

– Ska det behöva ske en hemsk olycka någon dag på grund av att det inte finns tillräckligt med personal för att människor ska vakna till? undrar Strandberg.

Mellanåren som barnskötare var inkörsporten till yrket för både Anttila och Strandberg, och det är med värme i rösten som de berättar om yrkets allra bästa aspekter.

– Man ser hur barnen utvecklas och man kan själv se hur man kan påverka deras utveckling och hitta rätt sätt som funkar för det enskilda barnet, säger Iris Anttila.

– Själva jobbet är så roligt. Det är väldigt fritt. Om man vill bege sig till skogen och titta på fåglar så gör man det, fyller Vera Strandberg i.

Samtidigt är de väl medvetna om dess avigsidor. Under sin tid i branschen, under vikariat och sommarjobb i Esbo och Kyrkslätt, har de både hört och känt av personalbristen.

– På ett ställe där jag jobbade var det svårt att få tag på vikarier, eftersom det inte låg så centralt. Om två var borta så var man tvungen att hojta till någon i en annan grupp för att ens kunna gå på toaletten, säger Vera Strandberg.

Att få tiden att räcka till för planering och pappersarbete är också svårt. Det har de båda fått erfara. Lärare inom småbarnspedagogik ska varje vecka ägna ungefär fem timmar åt att planera.

– Många lärare planerar på sin fritid, säger Iris Anttila.

Helsingfors universitet har i flera år kämpat med att fylla studieplatserna. I år fanns det 40 nybörjarplatser, men bara 18 personer tog emot en. Platserna till flerformsutbildningen, det vill säga för dem som redan jobbar i branschen och vill studera till lärare inom småbarnspedagogik vid sidan om arbetet, fylldes bättre. Utbildningen hade 24 platser och 23 tog emot en plats.

Iris Anttila tror att medierapporteringen om den skriande personalbristen kan ha bidragit till att ge en dålig bild av yrket. Hon efterlyser mer reklam för dess goda sidor.

– Man borde på riktigt satsa på att marknadsföra yrket. Det skrivs ganska mycket om problemen, och det är förstås bra att det lyfts upp så att någon griper tag i det på högre nivå, men samtidigt söker ingen till ett jobb som det bara skrivs negativt om, säger hon.

En god arbetskultur och stöd från både chefer och kollegor är också viktigt i branschen. I nuläget kan stämningen variera från daghem till daghem. Yrkets status borde förbättras, anser både Anttila och Strandberg.

– En stor grej är att klasslärare verkar ha en bättre klang än lärare inom småbarnspedagogik. Det är fortfarande lite nytt för en del att vi är lärare. Men vi är lärare, punkt slut, säger Iris Anttila.

Strandberg minns en kommentar hon fick då hon hoppade in som vikarie i en grundskola.

– Några lärare frågade under rasten vad jag studerar. Jag sa att jag studerar till lärare inom småbarnspedagogik och då kommenterade en av dem: ”Ja, ja, vi är ju alla lärare nu för tiden”, i en ton som inte var positiv, utan mer som att vi försöker vara lärare, säger hon.

Daghemsverksamheten handlar ändå i hög grad om pedagogik och om att förbereda barnen för skolan.

– Jag tror inte att folk riktigt förstår vad vårt yrke går ut på och då är det svårt att uppskatta det. Vi lär ut allt från vardagliga kunskaper som motoriska färdigheter till färger, alfabetet, siffror, räknar Vera Strandberg upp.

– Alla gör ett jätteviktigt jobb. Oberoende om man är lärare eller till exempel assistent, så är vi alla lika viktiga, oberoende av de olika arbetsuppgifterna.