Tv-serierecension: För få samtal med vänner

Sally Rooneys succéromanen Conversations with friends har blivit en sevärd, fumlig och rörande tv-serie, men Sara Ehnholm Hielm saknar det intellektuella utbytet, världsförbättrarsamtalen och skrivandet.

Jemima Kirke, Sasha Lane, Alison Oliver och Joe Alwyn i det fjärde avsnitt i HBO-serien Conversations with friends som utspelar sig i Kroatien.
Sara Ehnholm Hielm
12.08.2022 18:00 UPPDATERAD 12.08.2022 18:13

DRAMASERIE

Conversations with friends.
Betyg 3/5
Regi: Lenny Abrahamson, Leanne Welham Manus: Alice Birch efter Sally Rooneys roman. I rollerna: Alison Oliver, Jemima Kirke, Joe Alwyn, Sasha Lane.
TV-serie på HBO, 12 avsnitt à 30 min, alla ligger ute nu.
När den irländska författaren Sally Rooney debuterade 2017 med Conversations with friends blev boken en global bästsäljare, en sådan som väldigt få får uppleva. En klassisk intrig med två överlappande triangeldraman lyckades intelligent och roligt fånga tidsandan tack vare huvudrollerna Frances och Bobbi, tidigare flickvänner, nu kompisar och studerande i Dublin. De är brådmogna och sarkastiska, arroganta men sköra – den sortens unga vuxna som framför spoken word poetry tillsammans och fördömer kapitalismen. Framför allt är de skrivande människor och träffsäkerheten i deras formuleringsglädje och idiosynkrasier är en av romanens styrkor, liksom dess friska och svala språk.
När de börjar hänga med ett medelålders glamoröst par, författaren Melissa och hennes skådisman Nick, uppstår romantiska förvecklingar och vissa klasskonflikter som är huvudfokus i tv-serien, regisserad och producerad av Lenny Abrahamson som också gjorde en tv-serie av Normal people, Sally Rooneys följande bok. Den serien blev också en succé, mycket tack vare fyndet Paul Mescal i den ena huvudrollen och den kemi han hade med barndomsvännen och grannflickan, spelad av Daisy Edgar Jones.

Att vara ung är att begå misstag

Det kan genast sägas att Conversations with friends inte är lika lätt att förälska sig i. Det är mycket gråtoner, regn, promenader på bakgator i Dublin, att brygga och dricka te i ett vitt kök, pinsamma tystnader, långtråkighet, korta dialoger som ofta handlar om ifall nån vill ha det där teet eller ”är du okej?”, ”jag är ledsen” och ”verkligen”. Sarkastiska små kommentarer, kluriga förstulna blickar – ungdomens grundläggande grumlighet och ensamhet som härrör ur svårigheten att vare sig veta vad man vill säga eller våga uttrycka det.
Huvudpersonen Frances (Alison Oliver, rörande men svårläst som skådespelare, hennes utseende varierar mellan vacker och ful på ett ovanligt sätt) är introvert medan hennes förtjusning Nick (Joe Alwyn verkar först modellsnygg men stel men blir bättre när han blir varm i kläderna) är självutplånande och i boken är det främst på chatten de lär känna varandra och Frances röst hörs. I en tv-serie är det svårt att återge en chatt men det blir för tyst när Frances inte får uttrycka sig i skrift mer än genom mobilmeddelanden – och hon blir för dunkel, som en skrivande människa uttrycker hon sig bäst och roligast i skrift.
I stället för en utvecklingshistoria om Frances och Bobbi (Sasha Lane, upptäckt i Andrea Arnolds American Honey, är skarp, glittrande rastlös och tydlig i alla sina scener) och deras vänskap får vi en otrohetshistoria. Det finns insiktsfulla scener som när Nick vägrar inse hur han utnyttjar sitt övertag som gift, glamorös skådespelare och rik mot Frances eller hur deras beteende påverkar den alltid vänliga, lite utmattat suveräna Melissa (Jemima Kirke, Jessa i Girls men betydligt lugnare här), vars motiv att bjuda hem flickorna verkar lite kluvna – kanske hon vill ha beundran?

Sevärd liten serie

Det finns kanske lite för många korta avsnitt för att det ska hända tillräckligt i varje (serien kommer i gång trögt) men samtidigt finns det något hypnotiskt i att följa det enahanda studentlivet – tågresor hem till Frances problematiska föräldrar, sitta på biblioteket, föreläsningar.
Jag saknar det intellektuella utbytet, världsförbättrarsamtalen och skrivandet – i en enda scen ser man Frances skriva och då känner man genast igen henne från boken. Det är synd att regissörer (förutom franska) är så livrädda för att filma samtal och insikter när det är en så stor del av att vara studerande. Ensamheten, självmedvetenheten som är större än livet och den råa känslan av utsatthet inför världen hade jag däremot glömt.
Boken är bättre men Conversations är ändå en sevärd, fumlig och rörande serie som jag gärna följde till slut.

ANDRA LÄSER