Rappt och modigt om kolonialism

Sonya Lindfors är en frisk fläkt i scenkonstvärlden med sin lämpligt uppkäftiga attityd. Hon protesterar högljutt och vilt mot alla slags maktstrukturer och talar rent ut om sin hudfärg. Efter koreografin Noir där en arbetsgrupp bestående av enbart svarta scenkonstnärer modigt avhandlade problem och bjöd på personliga infallsvinklar ("Men alltså varifrån kommer du egentligen?") rör Lindfors sig i det nya verket Noble Savage på en tydligare samhällspolitisk nivå.

Vi behöver verkligen se de här frågorna lyftas fram i konstsammanhang, vi vita behöver ruskas om och ifrågasätta vårt eget tänkande. Det handlar om kolonialism, om den vite mannens övertygelse om sin egen förträfflighet.

På scenen används Pocahontas historia som referens, vilket emellanåt känns klumpigt. Å andra sidan får man fram en hel del poänger via den, eftersom det är en historia de flesta säkert känner till. Samtidigt lyckas Lindfors och arbetsgruppen få med en hel del dagsaktuella frågor som man tyvärr möter nästan varje dag, allt från uppfattningen om att det är synd om vita heteromän till "Stäng gränserna"-demonstrationerna.

Noble Savage bollar alltså med ett större, mer episkt format än den intima Noir, också vad gäller utrymme, ljud, ljus, scenografi och video. Det fungerar inte alltid. Mig når Lindfors stil allra bäst genom sylvass replikföring, i gränslandet mellan dansverk, krogshow och teater. Nu blir det ganska mycket tomgång i allvarliga tongångar och föreställningen är onödigt lång. Texterna är extremt modiga, rakt på sak, rappa och intelligenta.

Emellanåt schabblar man bort möjligheter, som när man plötsligt överöser publiken med rap, dans och video samtidigt, och publiken inte hinner uppfatta innehållet.

Men det finns många guldkorn, till exempel John Smiths första entré höjer genast temperaturen. Andra delen av föreställningen är briljant, emellanåt på gränsen till buskis. Vissa i publiken fnissar hysteriskt, själv torkar jag en tår då. Då ensemblen i bästa Dr Phil-stil avhandlar kolonialism och rasism avlöser den ena briljanta formuleringen den andra och publiken gapskrattar. Slutet blir tyvärr platt igen.

Sex svarta scenkonstnärer anger tonen på scenen, medan några vita för en gångs skull får representera Den Andre, vilket de gör med bravur och lekfullhet. Denna gång är jag speciellt imponerad av Deogracias Masomi (mer känd som rapparen Gracias), briljant såväl i texttolkning som fysiskt framträdande. Finfina Esete Sutinen imponerar som vanligt med sin dans, som uttrycksmässigt blivit allt mångsidigare under de senaste åren. Kvällens stjärna är ändå Ima Iduozee. Länge har han kallats talang och framtidsnamn, nu kan vi nog lugnt börja kalla honom stjärna. Vilken briljans, vilken mångsidighet! Framför allt beundrar jag intensiteten – vad Iduozee än gör tycks han lägga ner sin själ i det. Danssolot till Purcells musik hör till kvällens höjdpunkter, liksom den underbara parodiduetten med Sutinen. Han verkar också vara helt på sin mammas gata som skådespelare.

Slutbetyget för Noble Savage alltså definitivt positivt. Med en liten dramaturgisk renovering kunde man få ett verkligt toppenverk till stånd. Att det rör sig om viktiga och intressanta frågor skvallrar det faktum att samtliga föreställningar sålt slut redan innan premiären.