Rörelsen stannar aldrig upp

Deborah Hay hör till pionjärerna inom den amerikanska postmodernistiska dansen, och hon är ett väletablerat namn även i Finland, där hon gjort flera projekt under de senaste femton åren. De verk jag sett har varit av det mer intima formatet, därför är det extra spännande att se hennes idéer tolkas av en massiv ensemble med hela 17 dansare.

Verket Figure a Sea, som världsberömda Cullbergbaletten framförde vid sitt gästspel, är en fascinerande helhet. Hay är inte en koreograf som bestämmer rörelsematerialet i minsta detalj, snarare jobbar hon med manuskript som vägleder skeendet i olika riktningar. Varje dansare är stark och uttrycksfull i sig själv och varierar rörelsematerialet på sitt eget sätt. Cullbergbalettens dansare är skickliga och karismatiska, så till den grad att det tar länge innan man kan slita blicken från alla intressanta personligheter.

Ju längre föreställningen fortskrider, desto mer fascineras jag ändå av de stora linjerna i det koreografiska arbetet. Alla må göra olika slags rörelser, men man kan skönja en stark gemensam karaktär och laddning. Framför allt tempo- och karaktärsförändringarna är fascinerande – de framgår ju sällsynt tydligt i en så här stor grupp. Någon bryter sig ut och inleder nästa tanke. Ett charmigt tema som syns i själva rörelsematerialet är balettcitaten, som urskiljer sig på ett fyndigt sätt.

Havet är en fin bild för ett dansverk. Rörelsen stannar aldrig upp, liksom havets vågor svallar fram och tillbaka. Redan när publiken tar plats i salen pågår den ständigt svallande rörelsen, dansarna är redan i gång. Rörelsen böljar också i utrymmet, jag gillar speciellt det sceniska tänkandet. En del av scenen är vit och belyst, ett slags ”huvudscen”, men rörelsen pågår hela tiden, oberoende av var på scenen man befinner sig – halvvägs in i kulisserna, vid rampen... I all rörelse berörs jag också av de få stunder då något stannar upp, till exempel ett par som rör vid varandra. Allt är suveränt planerat och genomfört, Deborah Hay vet helt enkelt vad hon gör. Dansen spelar hela tiden huvudrollen, men Laurie Andersons musik känns synnerligen passande i helheten. Även den kommer och går i en vågrörelse.

I den synnerligen internationella danstruppen dansar finländska Alexandra Campbell, och i detta verk är gruppen dessutom förstärkt med några internationella gäster, bland dem finländska Vera Nevanlinna, en av dem i vårt land som samarbetat allra mest med Deborah Hay. Hon är en synnerligen originell scenpersonlighet, men känns kanske i detta sammanhang som en lite främmande fågel, jag upplever henne som en utpräglad solist mer än som en organisk del av en grupp.