Bokrecension: Allt som kunde speglas i himlen

"Jag sitter vid sydfönstret, är den jag är." Thomas Brunells diktverk bygger lager av tid

i österbottniska landskap.

Thomas Brunell har bytt metropolernas brus mot Österbottens markväxter när han med Himmel över backen avslutar dikttrilogin som även består av Li Berlin (2017) och Nocturnala män (2020).
Erik Bergqvist
11.08.2022 05:00

POESI

Thomas Brunell
Himmel över backen. En autopoietisk expedition till Österbotten / Der Himmel über dem Bühl. Eine autopoietische Expedition nach Ostrobothnia
Översättning (till tyska): Peter Lüttge
TLAB Litteratur förlag 2022
Det brokiga och det meditativa samsas i Thomas Brunells författarskap: strövande prosa och poetisk koncentration, självförglömmande omvärldsregistrering och autofiktiv lodning.
Brunells nya bok heter Himmel över backen. En autopoietisk expedition till Österbotten, och liksom Li Berlin (2017) rör det sig om en tvåspråkig utgåva, där Peter Lüttge svarar för den tyska texten.

Skikt och speglingar

Inte Himmel över Berlin, således, utan Himmel över backen: det urbana förbytt till landsbygd. Himmel över backen är en inventering av en barndomstrakt, beskådad i dels minnets, dels återbesökets komplicerade prisma.
”Himlen över backen skulle spegla allt här nere:”, heter det i den inledande dikten, ”skogen, åkern, vägen och ån. Himlen skulle krusa sig / och öppnas, stängas när jag blev gammal och svag.”
Skulle spegla, alltså, men gör det kanske inte – inte än. Det finns ett intressant spegelmotiv här, en uppsättning försök att komma till tals med förbindelsen mellan landskap och psyke, yttervärld och privatsfär, realitet och fantasi. Den parallellt ställda svenska respektive tyska texten bidrar också till intrycket av ett tudelat stoff, eller ett ämne med olika nivåer.

Växtlivet i huvudrollen

Allt är nu inte komplicerad trafik mellan kanske oförenliga verkligheter. Särskilt i bokens första sektion, ”Skogen bortom Rapak”, vilar Brunell i det deskriptiva, stundom i närmast linneansk anda:
Bakom tätskogen moskog. Bakom moskogen skogsglänta.
I gläntan skogsbräken. Näva och viol.
Skogshallon.
Liten skogsveronika.
I dessa naturbegrundande avsnitt, ledsagade av ”milda” eller ”knappt hörbara dunkningar”, finns ett iakttagande öga men knappast alls några (andra) människor. Det är snarast terrängen och dess växtliv som har huvudrollen, eller platsens, om man så säger, uppenbarade hemlighet: ”Bakom varje stund finns en annan stund. // Bakom varje väckning en annan väckning. // Bakom varje död en fortsättning: // älv, ödla, åska, yrsel, uv bakom orm, is, alskog, enbuske!”

Försoning på distans

Desto mer framträdande är subjektet i avsnittet som följer, ”Gräggfolksbacken”, i vilket poeten dubbel- eller trippelexponerar sig själv som sexuellt uppvaknande pojke, mopedkörande tonåring – som jobbar på minkfarm! – och vuxen man på återbesök i en samtidigt främmande och djupt bekant hemort. På många vis utgör dessa tjugotalet sidor bokens hjärta, men jag tycker inte riktigt att Brunell hittat en övertygande kompromiss mellan innehåll och form. Många starka rader och stunder finns här likväl.
Det är bokens två avslutande partier, ”Lappo å” och ”Himmel över backen” som övertygar mest: här känns Brunell på en gång friare och mer klar över vad han har framför sig. Den österbottniska inventeringen fördjupas, också bakåt till en tid som föregår poetens egen biografi, och med en mer samlad gestik – ofta närmare prosan än dikten – och samtidigt i ett lyriskt högre register. Kanske finns här även en sorts försoning, sådär lite på distans från världen:
En lila dimslöja svävar bakom T-fönstrets vänstra ruta. Något glimmar till, upphör; något annat tar vid. Jag sitter vid sydfönstret, är den jag är. Mannen av papper kvar vid vägen bakom den högra rutan, knackningar vind. Bakom den översta rutan dagfjärilar, skogsgrön himmel. Ansikten skockas, vingar darrar. Rädda ögon. Sedan är de borta bakom vitkantade trasiga moln som brunna glansbilder. Jag stiger upp, ser kornblixt slå över himlen; sätter mig igen. Andas det ändliga. […]

ANDRA LÄSER