Janina Jansson följde Radioteaterns väg från institution till experimentverkstad

Femtiofem minuter är maxlängden. I övrigt är den kreativa friheten att experimentera stor, säger Radioteaterns dramaturg Janina Jansson som går i pension.

Dramaturg. Radioteater är ett kollektivt arbete, säger dramaturgen Janina Jansson som sedan 1980-talet hjälpt författare att hitta en radiomässig form för sina texter.
I dag är det inte helt vanligt att jobba i trettio år på samma arbetsplats med samma arbetsuppgifter, i synnerhet inte inom konstnärliga arbeten. Å andra sidan kan Radioteaterns dramaturg Janina Jansson, då hon nu går i pension, se tillbaka på tre decennier av förändring.
Och då är den teknologiska utvecklingen, från att fysiskt klippa och klistra magnetband till dagens heldigitala produktioner, ändå den minsta förändringen. De verkliga omvälvningarna har ägt rum på andra områden.
– Då jag började var Radioteatern en helig institution som kunde ge över fyrtio premiärer om året, minst en föreställning i veckan plus repriser. Nu gör vi sex eller sju föreställningar om året och den heliga institutionen finns inte mera. På sätt och vis har vi blivit marginaliserade, men jag gråter inte alls efter den tiden, tvärtom.
Så vad är det som hänt? Ja, den allra största revolutionen står publiken för – radiolyssnandet är fortfarande starkt, men i allt lägre grad rattar folk in föreställningar eller andra program efter att ha läst tablåerna. Den traditionella radioapparaten har överlevt mer som ett sällskap i bilen eller köket, medan det koncentrerade lyssnandet sker via andra kanaler, som Arenan eller via poddar.
Den andra stora förändringen är att Radioteatern under Janina Janssons tid börjat lägga större energi på ett mindre antal produktioner.
– Jag hade den stora turen att komma in under en väldigt dynamisk period då många unga regissörer och teatermänniskor var intresserade av radioteater. Erik Ohls (radioteaterns dåvarande chef red.anm.) öppnade dörrarna för dem och de ville göra radioteater som inte skulle låta som radioteater. Det blev många otroligt naturalistiska föreställningar, ofta inspelade "on location" i någon sunkig lägenhet.
Produktionen var ändå av löpande-bandet-karaktär, och i samband med en kraftig nedskärning i mitten av nittiotalet förvandlades den forna institutionen till en experimentverkstad, specialiserad på ny finlandssvensk dramatik och med ett starkt eget grepp om produktionerna.
Det gjorde att den guldålder som inletts på nittiotalet kunde fortsätta långt in på det nya millenniet. De många internationella priserna som bärgades under den här tiden visar att den lilla finlandssvenska radioteatern ansågs gå i bräschen för konstformens utveckling i Europa.

Varken dyr eller tungrodd

Också på hemmaplan har Radioteatern försökt utnyttja sin litenhet till sin fördel. I jämförelse med tv-drama, film eller scenteater, är Radioteaterns produktion varken dyr eller tungrodd.
– Ibland har ordet plantskola använts med en lite negativ ton, men jag upplever det som en otrolig rikedom att kunna och våga experimentera på ett annat sätt än en scenteater. Vi behöver inte tänka på att salongerna ska fyllas i ett halvt år.
– Vi har en otrolig frihet och de flesta teatermänniskor har i något skede av sin bana gjort något för oss, sin första regi eller skrivit sin första pjäs.
Som dramaturg har Janina Janssons viktigaste uppgift varit arbetet med författarna och deras texter. Vid sidan av mera djupgående dramaturgiska processer har det ofta också gått ut på att stryka ner och förkorta: dels för att åstadkomma förtätning och tempo, dels för att en radioteaterföreställnings maxlängd i dag är 55 minuter. Vi talar om hur Radioteatern också varit en bastion för talad teater i en tid där avantgardet inom scenteatern ofta flörtat med non-verbala uttryck som dans och performance.
– Men samtidigt skulle jag säga att gränserna mellan scenteater och radioteater också blivit mindre skarpa. En av radioteaterns stora styrkor har varit oberoendet av tid och rum, och möjligheten att klippa mellan parallella handlingar. Där har scenteatern genom nya metoder och uttryck, till exempel video, på sätt och vis närmat sig vårt sätt att berätta.

En fullblodssatiriker?

På frågan om favoritföreställningar från de gångna åren nämner Janina Jansson ändå ett stycke av en utpräglat litterär dramatiker, nämligen Susanne Ringells Och om bettlare och vägmän från 2003 – som för övrigt vann Prix Europa 2004 och fortfarande kan höras på Arenan.
– För mig blev den en milstolpe. Den spelar på ett förhöjt vardagligt plan med två kvinnor som sitter i Georgsgatans simhall och talar om allt från schamposorter till gud. Det är en pjäs med en religiös dimension, där det andliga och det vardagliga möts på ett alldeles sällsamt sätt. Jag har hört den oräkneliga gånger och alltid då den är slut märker jag hur tårarna har stigit i mina ögon.
– Jag upplever ofta radioteater som något väldigt fysiskt. Det är ett oerhört intimt medium som också kan vara oerhört brutalt.
En annan favorit är Röster ur själarnas rum, som publiken kunde ta del av på en rundvandrig i Lappvikens sjukhus i fjol.
– Efter att ha jobbat auditivt hela sitt liv var det en otrolig upplevelse att kunna ta in det visuella.

Är detta framtiden?

– Jag tror att vår producent Jessica Edén är intresserad av att fortsätta på den här linjen. Kanske blir Radioteatern en multimedial dramaavdelning i framtiden? Det finns också ett intresse för ”virtual reality”, men vad det kan innebära är ännu öppet.
– Samtidigt tycker jag att det rent auditiva är starkt. Till exempel dramapoddar tror jag har en framtid för sig när den traditionella radion blivit mer ett slags sällskap än något man lyssnar koncentrerat på.

Vad för berättelser skulle du efterlysa?

– Egentligen är det en fråga jag inte kan svara på. Många av mina favoriter har inte teman som är aktuella på något särskilt sätt, men visst tycker jag att vi också ska göra aktuella saker. Sen är det svårt att få finlandssvenska författare att skriva aktuellt och samhällskritiskt, även om jag inte säger att alla sitter på verandan.
– Dokumentärdrama kunde vara en intressant form. Och vi hoppas ju alltid att det ska uppenbara sig någon fullblodssatiriker.

Janina Jansson

Född: 1952.
Familj: Dotter och särbo.
Gör: Går i pension efter trettio år som dramaturg vid Radioteatern, där hon efterträds av Eva-Maria Koskinen: ”Det hade känts som ett nollande av min egen arbetsinsats om jag inte fått en efterträdare, så det känns bra att sluta på det här sättet.”
Ska göra som pensionär: Ska i höst åka till Uzbekistan: ”Jag har drömt hela livet om att se Samarkand och Buchara. Senare hoppas jag att det blir en blandning mellan att ta det lugnt och eventuella projekt."
ANDRA LÄSER