Jakten på den försvunna taktiken

Roy Hodgson visste exakt hur han ville att Finland skulle spela. Med en lågt liggande backlinje. Överlag tillämpades en tämligen passiv taktik där positionsspelets betydelse underströks. Defensiven först, offensiven sedan. Det fungerade, aldrig har Finland kommit så nära en slutspelsplats som hösten 2007 i Porto.

Dyster inledning. Teemu Pukki, Juhani Ojala och Hans Backe har en hel del att fundera på inför det fortsatte VM-kvalet. FOTO: LEHTIKUVA/ANTTI AIMO-KOIVISTO
Stundtals kritiserades Hodgson för en alltför försiktig taktik, i synnerhet då Finland hade offensiva vapen som nuvarande tränaren Hasse Backe bara kan drömma om, men engelsmannen lät sig inte ­påvekas. Man får fortfarande kalla kårar då man tittar på laguppställningen.
­Jääskeläinen (Bolton), Hyypiä (Liver­pool), Pasanen (Werder Bremen), Tihinen (Zürich), Kolkka (Feyenoord), ­Väyrynen (PSV), dåvarande ­Malmöduon ­Jari ­Litmanen och Jonatan Johansson och många till.
Trots att en del av spelarna hade passerat zenit fanns här rutin och klass att rubba så gott som vilket landslag som helst. Hodgson kramade ut det sista ur en gyllene generation som aldrig nådde ända fram.
Efter Hodgson har Finland mer eller mindre famlat i mörker. Spelarmaterialet har kontinuerligt försvagats, Finland får inte fram talanger på samma sätt som tidigare och dörrarna till de riktigt stora ligorna står verkligen inte på vid gavel för finländarna längre. Mot Kroatien senast hade Finland två spelare från Bundesliga. Resten kom från polska, danska, finska, grekiska, svenska ligan och så vidare. Inte så märkligt att du då inte förmår rubba ett lag med spelare som svämmar över av spelare från La Liga och serie A.
Hodgson efterträddes av Stuart Baxter som med sin ”upplevelsefotboll” visserligen gav Finland ett par fina resultat men inte så mycket mera än det.
Ett plus för Backe att han likt Hodgson ändå förmår att ändra taktik och filosofi enligt motstånd, något exempelvis Paatelainen var fullständigt oförmögen till.
Någon stor visionär var inte Baxter och det var inte många som sörjde hans sorti.
Efter det var det dags för Mixu Paatelainen och en julgran som saknade barr från första början. Den forne landslagsanfallaren trodde stenhårt på sin spelidé, en idé som gjorde att Finland tappade ytterligare mark i en stentuff konkurrens.
Nästa i turen blev Hasse Backe som verkligen inte fått någon fin start. Tio matcher utan seger talar sitt ytterst tydliga språk. Svensken har haft tid och möjlighet att skapa ett fungerande system men hittills inte lyckats något vidare.
Ett plus för Backe att han likt Hodgson ändå förmår att ändra taktik och filosofi enligt motstånd, något exempelvis Paatelainen var fullständigt oförmögen till.
Efter en odiskutabel förlust mot Kroatien, ett Kroatien som gjorde exakt vad som krävdes, ondgjorde sig Backe över att Finland saknade så många ordinarie spelare. Det är sant. Sparv, Pohjanpalo, Eremenko, Hetemaj är lirare som Finland verkligen behöver.
Det kunde ha varit självmord att gå ut med en mer offensiv taktik mot Kroatien men kanske det ändå varit bättre. Att slänga ut typ sju backar på planen med budskapet: Be till övre makter att vi håller nollan, kanske ändå inte ger rätt signaler till spelare som sedan tidigare knappast har självförtroendet på topp.
Visst, Finland hade lite oflyt mot Island och soppan kring Eremenko var det sista landslaget behövde, men samtidigt går det inte att skaka av sig känslan att spelarna inte riktigt vet vad som förväntas av dem ute på planen.
Det gjorde Hyypiä & Litmanen ­under Hodgson. Skillnaden går att avläsa i ­poängkolumnen.

ANDRA LÄSER