Våldets blodspår 1918

Sari Näre berättar i första hand om vad som drabbade kvinnor, unga och barn under inbördeskriget och dess efterspel. Det blir nästan naturnödvändigt en berättelse om de röda. Den vita sidan använde kvinnor närmast i servicefunktioner (främst sjukvård), men även vapentransporter. De rödas kvinnor deltog även i stridsverksamhet.

Eftersom omfattningen av den vita hämnden var mångfaldig, kan man tala om sår vars ärr ännu inte helt utplånats. Släkt och barnbarn till de drabbade har börjat ställa frågor om vad som hände, efter den långa perioden av tystnad och påtvingad glömska. Brutaliteten bland annat i Sveaborg var blodigt brutal.

Handlingen utspelar sig för det mesta i Helsingfors, med vissa utvikningar till det Ekenäs som Sture Lindholm skildrat i sin fjolårsbok. En intressant detalj i sammanhanget är de tyska militärernas verksamhet, våldtäkter av röda kvinnofångar i enlighet med den bordellverksamhet som var allmän i den tyska armén då och senare.

Det är skäl att än en gång notera hur tyskarna militärt behärskade Finland från april 1918, inbördeskrigets slut, fram till kejsardömets fall i november samma år. Detta beskrivet i paret Hentiläs bok Saksalainen Suomi (Det tyska Finland, 2016).

Av denna tyska dominans och en uppräkning av verksamheten i de finska koncentrationslägren drar Näre vissa slutsatser som förefaller minst sagt tvivelaktiga. Hon jämför de finska lägrens metodik, som orsakade massdöd, inte enbart genom avrättningar, utan på grund av svält och sjukdomar, med tyskarnas senare förintelsemetodik, som fick sin symboliska terminologi genom begrepp som Auschwitz och Holocaust.

Därmed antyds en kollektiv skuld i stil med vad den kontroversiella forskaren Daniel Goldhagen hävdat: alla tyskars skuld, kanske också indirekt det vita Finlands skuld till massdöden 1918. Så var det inte, varken i Tyskland eller innan dess i Finland.

Näres resonemang förs vidare till drömmen om Storfinland, som var i högsta grad levande i den vita segerns spår medan det röda Ryssland befann sig i svaghetstillstånd och inbördeskrig, något som de vita segrarna inklusive Mannerheim ville utnyttja. Han hörde till dem som ville medverka till att erövra och förstöra det dåtida Petrograd.

Att från den vita segern dra en direkt linje till vinterkrig och Östkarelens erövring 1941 förefaller minst sagt tillspetsat, trots Mannerheims famösa dagorder den 10 juli 1941, där han ville hålla fast vid tanken på Östkarelens ”befrielse”.

Däremot kan man, som Sari Näre gjort, dra paralleller mellan den vita ”hämnden” och inslagen av etnisk förföljelse 1918 och långt senare. Ryssar skulle straffas och helst avrättas. Under fortsättningskriget drabbades de ryska krigsfångarna i Finland av en massdöd som påminner om lägerverkligheten 1918.

Än en gång ger Näres skildring av vad som drabbade offren 1918 en illustration till vad ett inbördeskrig innebär. Allt som hänt på den tiden är ännu inte öppet och genomlyst.

Hennes bok är skriven av en akademisk forskare, vilket till en del försvårar läsningen för en person som inte är insatt i fackets terminologi.