Så kom äntligen stunden då det turkiska parlamentet gav grönt ljust åt Finlands Natoansökan. Somliga finländare öppnar nu en flaska väl kyld champagne, stämmer in i glädjesång och sover sedan ovanligt gott på en kudde stoppad med säkerhetsgarantier. Nu är det väl slut på det snöpliga, manipulativa bruket av utrikespolitiska ödesfrågor (Rysslandskortet) för att driva en inrikespolitisk agenda?
Samtidigt återstår en minoritet, primärt inom fredsrörelsen, som åberopar moraliska invändningar. De påminner om att Natos fundament –vid sidan om konventionell avskräckning – är kärnvapen, med förmåga till förintelse. Och visst står det var och en fritt att tvivla på kärnvapenavskräckning – den psykologiska tröskel som utgör grundvalen hos Atlantpakten. Här går skiljelinjen mellan den idealistiska och realistiska skolan.
”Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben” är undertiteln till Stanley Kubricks satir Dr. Strangelove från 1964. Filmen hade premiär ett drygt år efter Kubakrisen, under en period då nerverna var på helspänn på bägge sidor om Atlanten. Nattsvart humor blev motgiftet mot det överhängande kärnvapenhotet.
- Nato
- Kärnvapen
- Politik
- Konflikter och krig
- Warszawapakten
- Turkiet
- Belarus
- Ryssland
- Finland
- Sovjetunionen
- Konflikter
- Ankara
- Sauli Niinistö
