Nya Twin Peaks bjuder på motstånd

Nya Twin Peaks gäckar och fascinerar. Förbered dig på en unik tv-upplevelse som inte är lättyglad.

Surrealistisk dimension. Kyle MacLachlan som agent Cooper och Sheryl Lee som Laura Palmer är några av skådespelarna som återses när Twin Peaks gör comeback.

Twin Peaks: The Return finns på HBO Nordic.

Det är svårt att erinra sig en större tv-händelse än när kultserien Twin Peaks (Showtime) nu är tillbaka med en tredje säsong, mer än 25 år efter att originalserien sändes. Där hamnar till och med norska Skam rejält i skuggan.
Twin Peaks (ABC) blev en sensation när dess två första säsonger visades 1990–1991. Seriens skapare Mark Frost och David Lynch gjorde verkligen något av tv-serien som format som någon knappast gjort tidigare. Avstampet var visserligen rätt traditionellt i en kriminalgåta som utspelade sig i en småstadshåla. Men språnget ut i mörk skräck, absurd humor och suggestiv surrealism gjorde serien till något utöver det vanliga. Dess stämning, miljöer och personligheter gjorde outplånligt intryck och skapade en mängd hängivna fans.
I den nya tredje säsongen är vi delvis tillbaka i Twin Peaks med sina bekanta karaktärer – samma skådespelare återkommer i många roller, och det är oundvikligt att reflektera över hur de och därmed vi alla åldrats under dessa år. Men parallellhandlingar som introducerar helt nya personer pågår också – en i ett nattligt New York där en studerande sitter och vaktar en till synes tom glasbur. Därtill hittas ett lik under makabra former i Buckhorn, South Dakota.
Men huvudperson är framför allt Dale Cooper (Kyle MacLachlan) som här ses i en dubbelroll. Vi har dels den onde, Bob-besatte Cooper som i sitt mörka långa hår och skinnrock påminner om Elvis. Och vi har den gode, vanlige – eller kanske snarare urholkade, robotlike – Cooper, fångad i den surrealistiska Black Hodge-nivån med sin labyrintiska röda draperivärld, det optiska sicksackmönstrade golvet och personer vars hackiga tal låter som om det spelades upp baklänges. "The Return" kan också ses som Coopers mödosamma återfödelse till verkligheten, efter tjugofem år i detta limbo. Scenerna är långa och de dovt hotfulla tonerna som ringer i bakgrunden framhäver det skräckfyllda.
Det här var ett försök att tygla och bena ut den nya säsongens handling, men frågan är om man ens kan tala om handling i bemärkelsen linjärt berättande, det är nämligen allt annat än självklart hur saker hänger ihop. Frost & Lynch gör det inte lätt för tittaren, vill inte göra det; det är som om de än en gång ville spränga gränserna och testa hur mycket man kan tänja lagarna för tv-berättandets tid och realism. Stundtals känns det nästan som om Frost & Lynch driver med oss – en talande hjärna i ett träd, ja haha! – säkert är i varje fall att här finns en hel del lågmäld, besynnerlig humor. Men för all del också en smått provokativ kvinnosyn med en förkärlek för att piffa upp den rätt gubbiga ensemblen med unga, snygga kvinnor. Samt en tendens att rikta våldet just mot kvinnorna.
Resultatet är trots allt motstånd i alla fall tveklöst intressant, även om det inte är säkert att man kommer att orka hänga med till slutet för att få ihop alla pusselbitarna. Resultat kommer antagligen också att dela tittarna, och ett råd för att över huvud taget hänga med är att uppdatera sig på de gamla säsongerna innan man tar itu med den nya.
De fyra första delarna (av arton) publicerades på HBO Nordic i morse och recensionen är skriven utifrån dessa. Hädanefter publiceras ett nytt avsnitt varje måndag.
ANDRA LÄSER