Att leda med skräck är förgången tid

När jag för tjugo år sedan var elev vid Underofficersskolan i Dragsvik var jag konstant rädd i utbildningen. Löjtnanten som var linjechef var ingen människonära ledare utan pressade oss underofficerselever med antingen hot eller personlig förnedring i militärutbildningen.

Ledarskap är en konst.
12.11.2022 14:33
Misslyckades du i någonting blev du hånad framför ledet eller så bestraffades hela plutonen kollektivt med något fysiskt utförande. Jag var livrädd för att misslyckas eftersom det ledde till att min redan låga popularitet på linjen blev ännu lägre.
När jag i efterhand reflekterar över utbildningstiden kan jag främst konstatera att jag inte lärde mig mycket, förutom gruppchefens order utantill. Samtidigt har jag analyserat att utbildningsstilen måste ha berott på en avsaknad av pedagogiska färdigheter hos löjtnanten.
Att leda med skräck leder inte till något gott resultat. De underordnade lär sig inte att tillämpa sina kunskaper på ett självständigt sätt, de fungerar inte enligt sin inre motivation och de kommer inte att vara lojala när det gäller. En dylik utbildningsstil är i dag förbjuden enligt försvarsmaktens alla reglementen och man utbildar nu för tiden enligt ett ”coachande” och människonära perspektiv.
Ändå finns det kvar ett tankesätt inom idrotten att det enda sättet att nå stora framgångar är att leda med skräck som tränare. Detta bevisade senast sportjournalisten Lauri Lehtinen med en krönika i Aamulehti den 26.10. om vad han anser vara ett framgångsrikt ledarskap hos tränare; att gå över gränsen till vad som är osakligt bemötande för att nå toppresultat. Motiveringen till varför det inom toppidrotten skulle vara godtagbart att leda genom hot, skrik och fula ord är att det skulle vara det enda sättet att hävda sig i ett internationellt sammanhang.
”Det finns alltid någon tränare i världen vars kravnivå inte sjunker”, skriver Lehtinen som motivering till varför tränaren inte skall lyda under samma lupp som övriga ledare i samhället.
Den samlande organisationen för Finlands tränare, Suomen Valmentajat, reagerade genast på sportjournalistens föråldrade narrativ om framgångsrikt tränarskap med en text om att resultat nu för tiden föds genom ett gott bemötande och genom en dialog mellan idrottare och tränare. Ändå möts vi ofta av nyheter om tränare som betett sig osakligt eller trakasserat idrottare, även i Finland. Föreställningen om den auktoritära tränaren som den bästa rollmodellen lever tyvärr kvar. Den fungerar dock bäst i länder som Kina och Ryssland där människor överlag inte har ett värde.
När det för tjugo år sedan var ok att pimsa beväringar var det säkert även ok att göra det inom tävlingsidrott. När de som utövade idrott på den tiden tog exempel av det ledarskap som rådde är det till en del förståeligt att de fortsatt med samma linje i sitt eget tränarskap.
Men idrottsledarskap och -tränarskap skall vara en produkt av sin tid för att vara relevant i samhället. Lehtinen missar en viktig poäng i sin text, nämligen att det går att vara hård och krävande och samtidigt saklig och empatisk som tränare eller ledare. Ett människonära coachande betyder inte automatiskt sämre prestation. Det betyder en fungerande växelverkan på individnivå där idrottarens inre motivation stärks och utgör det centrala för prestationen, inte hot, förnedring eller rädsla.

Skribenten är generalsekreterare för Finlands svenska idrott FSI.

ANDRA LÄSER