Johan Strang: Det kanske finaste med Pride var att det fanns en gemenskap i firandet av allas vår olikhet

Förra veckan deltog jag för första gången i Pride-festligheterna. Min insats var begränsad till några hundra meter i paraden och lite bubbel i Brunnsparken. Men om man inte räknar med någon enstaka manifestation mot SSS-regeringens galenskaper tror jag det var första gången jag var med i ett demonstrationståg sedan början av 1980-talet då min mamma släpade med mig i diverse fredsmarscher och första maj-tåg.
Jag minns inte så mycket av barndomens marscher, men jag tror lördagen präglades av mera färggranna flaggor och kläder, och mera dansant musik. Rent principiellt tänker jag att en avgörande skillnad också låg i budskapet: Medan vi på det tidiga 80-talet tågade för att vi alla är lika, så var poängen i Pride den motsatta: att vi alla är olika. Det reflekterar skillnaden mellan den ”gamla” ekonomiska vänstern och den ”nya” liberala vänstern. Men jag undrar om det inte också handlar om en förändring i hur vi tänker på politik och demokrati överlag.
Det har skett en individualisering och ett förrättsligande av vår demokrati. Speciellt i Norden vande vi oss under välfärdsstatens glansperiod att tänka på demokrati i termer av partier, folkrörelser, arbetsmarknadsrelationer och ekonomisk jämlikhet. I dag handlar det mera om rättsstaten, mänskliga rättigheter och ekonomisk frihet.
På många sätt är det förstås ett framsteg. Om den traditionella nordiska demokratin var bra på att jämka mellan grupper som var stora och starka nog att mobilisera sig (löntagare, jordbrukare, kvinnor) var den betydligt sämre då det gällde att respektera individer från mera marginella grupper. För olika etniska, religiösa och inte minst sexuella minoriteter har rättighetsretoriken varit otroligt viktig. Ibland har det också varit avgörande att man kunnat gå till en domstol – värsta fall ända till Strasbourg – för att få gehör för sin sak.
Samtidigt finns det aspekter som jag har det betydligt svårare med. Det finns exempelvis en risk att rättighetsretoriken bidrar till en polarisering. Välfärdsforskaren Pauli Kettunen brukar säga att den nordiska arbetsmarknaden byggde på att bägge parter respekterade det legitima i den andra partens intressen. Det var grunden för att man kunde nå en kompromiss. Om intressen formuleras som rättigheter är det svårare att förhandla.
Det finns också en växande litteratur (Samuel Moyn, Jessica Whyte) om hur nyliberala tänkare och politiker använt rättighetsretoriken för att skydda marknaden från politiken. En av poängerna med Europakonventionen för mänskliga rättigheter var att binda de nationella regeringarna till vissa marknadsekonomiska principer. Här var våra nordiska socialdemokrater ofta skeptiska, eftersom det försvårade för sociala och ekonomiska reformer.
I dag är det nästan tvärtom. Medan både den populistiska och den nyliberala högern gnäller om grundlagstalibaner, så odlar vänstern en konservativ konstitutionell retorik om fundamentala rättigheter. I tisdagens HBL talar socialdemokraten Dimitri Qvintus om att inkorporera aborträtten i grundlagen. Som de flesta andra är jag för kvinnans rätt till abort, men jag tror också att en progressiv vänster, i alla fall på sikt, är mera betjänt av en filosofi som erkänner att allt är politiskt.
Där demokrati tidigare handlade om grupper och deras intressen handlar det i dag mera om individer och deras rättigheter. Men i grund och botten handlar det väl om att hitta balansen mellan gemenskap och individualism. Och det var kanske också det finaste med min upplevelse av Pride: att det fanns en gemenskap i firandet av allas vår olikhet. Att man lyckas mobilisera hundratusen medborgare för detta är imponerande, viktigt och vackert.

ANDRA LÄSER