Under de senaste åren har vissa politiska reformer pressats fram trots allvarliga systemfel medan andra nödvändiga förnyelser gång på gång skjutits upp, ofta med motiveringen att tidpunkten eller förhållandena inte är de rätta. Till kategorin ”tajmningen är fel” hör framför allt de åtgärder som påverkar sysselsättningen. Det gäller i synnerhet en av de mest centrala komponenterna, lokala avtal på företagsnivå.
För tillfället är det en global högkonjunktur som driver upp tillväxt- och sysselsättningssiffrorna i Finland och många andra länder. I ett sådant läge är det lätt för en regering att säga att uppsvinget till stor del beror på den egna jobbpolitiken och att det inte finns behov för mer omfattande reformer, åtminstone inte nu.
Att vi är inne i en högkonjunktur syns i ekonomin men inte i politiken. När tillväxtsiffrorna inom två eller tre år sjunker tillbaka till 1-procentsnivån och i värsta fall under är det betydligt svårare än i det nuvarande läget att få de offentliga finanserna i balans. Vi har redan halkat rejält efter övriga Norden och för tillfället tyder ingenting på att vi ens kommer att komma i närheten av våra nordiska grannar när det gäller ekonomin.
