Socialdemokratisk historia som fiktion

Björn Runeborg har funnits med i de svenska litterära sammanhangen längre än de flesta – han debuterade med romanen Utflykten, 1962, och har också hunnit med flera Augustprisnomineringar. När han nu ger ut en volym med den underskruvade titeln Socialdemokratiska noveller är det heller inte första gången han i sina verk använder sig av historiskt existerande socialdemokratiska politiker. I Orestes tvekade aldrig (2012) utgick han från mordet på Anna Lindh, och i den prisbelönta Dag (2007) var det Dag Hammarskjöld (med i flera vänsterregeringar också om han inte hörde till partiet) som var föremål för hans intresse.

Den här gången skapar han en tredelad novellberättelse, med den svenska socialdemokratins förstadium, maktperiod och förflackning som tematiska hörnstenar.

I den första avdelningen, "Innan", söker den tonåriga Kata Dalström sin väg, för diskussioner med en ung och blyg Hjalmar Branting, och levererar ifrågasättande sanningar rakt upp i ansiktet på vuxna auktoriteter. "Man måste bryta mot reglerna", hävdar hon, och förklarar också – utan att själv ännu helt förstå sitt intuitiva resonemang – varför detta måste ske: "för ordningens skull".

Till denna ordning hör exempelvis att hon på grund av sin uppstudsighet snabbt blir relegerad från skolan, och att pojken hon hemma på bruket sedan sällskapar med blir avskedad – eftersom hon är ägarens dotter och han bara en enkel arbetare. För att uppnå någon förändring i den ordningen måste man bryta mot reglerna.

Palme på liftarfärd

I den andra avdelningen, "Gestalter", låter Runeborg fantasin flöda. En av texterna beskriver den unga Olof Palmes liftarfärd till Houston, och så får vi möta landsfadern Per Albin Hansson under hans sista spårvagnsfärd. Han möter då en rad andra politiska aktörer, och för fram sin pragmatiska syn på hur politik ska bedrivas.

"Idéer är till för att användas och när de inte går att använda lämnar man dem bara. Folk ska ha bärgning och tak över huvudet. Det är vad det handlar om."

Också en ung Tage Erlander får sin roll i sammanhanget, i samspel med flickvännen Aina som insett att hennes uppgift är att uppfostra honom och hålla honom på jorden. Ernst Wigforss kan för sin del på en konstutställning plötsligt ana en sammanhållande princip som sträcker sig utanför politiken och samhällets metamorfoser, ett hemligt rum som kan nås enbart via konsten.

Runeborg är en känslig stilist, som inte behöver några långa utläggningar för att nå fram till kärnan. Han hittar i regel också belysande krokar att hänga upp sina gestaltningar på, så att de enkla, realistiska texterna vidgas mot existentiellt färgade frågeställningar. Och många av texterna är dramaturgiskt så exakt utmejslade, att de utan större förändringar kunde transformeras till kortfilmsformatet.

Ändå är det förstås möjligt att i Runeborgs rika författarskap se den här novellserien som en bagatell. Någon volymmässig tyngd finns här ju inte, kanske heller inte något djupare problematiserande av de idéer och tankar som diskuteras.

Men i stället odlar han en lättsam fyndighet, och överlåter åt läsaren att hitta svaren på de underliggande, politiska och existentiella frågeställningarna. Han ger den socialdemokratiska historien en underhållande inramning, och serverar den genom ett oförutsägbart fiktionsfilter.