Livet märkt av våld och tystnad

När recensenten läst ut Ann-Luise Bertells roman känner hon sig snuvad på minst hälften av det liv den beskriver.

Mormors kontur. Ann-Luise Bertells roman är fiktion, även om dess huvudperson fått sitt namn och sina konturer från författarens egen mormor.

Roman

Ann-Luise Bertell
Vänd om min längtan
Marginal 2016
När Maria är fem år ser hon sin far dö efter att ha släpats efter en skenande häst över den vårgödslade, blöta åkern. Några år senare, när hennes mor gift om sig med byns ungkarl, hittar hon sin puckelryggige lillebror liggande under gårdens högsta tall med bruten nacke. Nu är hon över 80 år gammal, lever ensam i sitt hus vid ån, besöks av hemtjänsten och döttrarna ibland, oftare av redan döda släktingar och J.R. Ewing från ”Dallas”.
När Ann-Luise Bertell, skådespelare, regissör och f.d. chef för Wasa Teater, romandebuterar efter två lyrikböcker och en novellsamling sker det på det relativt nystartade förlaget Marginal. Och det passar bra – boken utgår från samma trakter kring Vörå som det lilla österbottniska förlaget. Men den sträcker sig också ut i världen, i egenskap av emigrantroman.

En lite större frihet

För så fort Maria är tillräckligt gammal lämnar hon hembygden och dess olyckor bakom sig och reser efter sin äldre bror Harald till Kanada. Som i de flesta emigrantberättelser drivs hon i väg av misären, i hennes fall mer av känslomässig art än materiell, och möts i Amerika av exilfinlandssvenskar på The Swedish house, tunga, för att inte säga livsfarliga arbeten, oändligt större vidder än i Österbotten och lite större frihet. Hon får bära läppstift på konditorier och hon har rätt att skilja sig, om hon vill.
Med emigrationen kommer också de två avgörande händelserna i Marias liv, som båda handlar om att överge: först den yngste, älskade brodern hemma i det karga Finland, ”åt murklorna i den tigande skogen”, och sedan, när hon flyttar tillbaka efter tjugo år, sitt första barn.

Vänd om min längtan är en fiktiv berättelse, även om dess huvudperson fått sitt namn och sina konturer från författarens egen mormor. Det är ett dramatiskt livsöde, märkt av våld och tystnad, som Bertell skildrar i korta kapitel koncentrerade kring de mest laddade händelserna. På många sätt motsatsen till den underskruvade novellsamlingen Tro, hopp och pizza (2006), där Bertell på korthuggen vardagsprosa berättade om byagrillen och pizzerian, pinsamma bönemöten och misslyckad minkutfodring. Här ger hon i stället med en mera högstämd ton, stämningsskapande bildspråk och lagerlöfsk mystik sin berättelse en lätt sagoprägel.

Har för bråttom

Vänd om min längtan är lätt att ta till sig, samtidigt som många välfunna formuleringar gör den till en njutbar upplevelse. Men Bertell förlitar sig för mycket på sitt stoff och missar chansen att stanna upp och gestalta miljöer och människor. Med bokens knappa 180 sidor har hon för bråttom genom Marias liv och när jag läst färdigt känner jag mig snuvad på minst hälften av det. I breven som den åldrade, alltmer dementa Maria skriver till sin amerikanska dotter finns gott om reflektioner över livet, men jag vill ha mer av själva livet – mer av Axel, den övergivna brodern, av Rikard, den andre maken, av det som händer i livet mellan de dramatiska vändpunkterna.
Bokens titel kommer från moderns mystiska sysselsättning: att vända om hästars längtan efter att de kommit till ett nytt hemman. Där finns förstås en parallell till emigrantens hemlängtan, men det handlar också om vilsenheten som växer där en förälder inte förmår finnas till. Marias längtan kan hennes mamma inte vända om, och själv väljer hon att lämna sitt barn på andra sidan Atlanten.
För det går inte att ”gå förbi sin längtan”, som hon skriver senare till dottern. Längtan ska först ”vrida och vända och krångla sig på det märkligaste vis genom världen”. Men om längtan skenar i väg som hästar, finns det i Marias liv också kor. Någonstans där längtan får ro.
Ann-Luise Bertell uppträder på Helsingfors bokmässa, Edith Södergran-scenen, 30.10 kl. 14.30.
ANDRA LÄSER