Stavhopparen Andersson har hittat balansen: ”Pilen pekar uppåt”

Leendet har lossnat lätt för Saga Andersson i år. I vintras nådde hon rekordhöjder inomhus och sommaren inledde hon med att förbättra sitt redan fem år gamla utomhusrekord. 22-åringens PB skrivs i dag 445. Men rekordnoteringen i Sibbo för två månader sedan var bara börja på en positiv cirkel.

I dag kan Andersson kalla sig VM-meriterad stavhoppare och om ett par veckor kan hon addera ett EM till sin meritlista.

Inte undra på att det är en glad Esbo IF-idrottare som träffar HBL i Joensuu inför Kalevaspelen. Ett långsiktigt arbete har burit frukt.

– Det är en process som varit i gång många år. Man har inte gett upp utan bara fortsatt fajta, säger Andersson och ger en snabb genomgång på sina fem senaste säsonger.

– 2018 fick jag problem med genomlöpningar och med självförtroendet. Jag hade aldrig sprungit igenom mina hopp tidigare och jag var inte nöjd med något. Jag var jättekritisk. Jag jagade då EM-gränsen 445 med ett PB på 442 och var alltid besviken då jag inte nådde kvalgränsen. Det skapade en negativ spiral, fast jag annars är en positiv person. Glädjen försvann, det var jobbigt, minns Andersson om året då hon var en 18-årig juniortalang.

2019 och 2020 upplevde Andersson motsatta känslor då hon var glad och nöjd trots att de verkliga toppresultaten uteblev. Men så småningom har balansen – och rekordformen – hittats.

– De senaste åren har jag hittat balansen mellan de där två känslorna, byggt upp självförtroendet och försökt njuta av det man gör. Det är den största saken, säger den numera mästerskapsmeriterade stavhopparen.

Den nyfunna formen och balansen belönades på bästa möjliga sätt då Andersson plötsligt fick en VM-plats framför näsan på sig. Lasset bar till Eugene, Oregon där 22-åringen gjorde VM-debut och flörtade med en finalplats. Andersson var millimetrar ifrån att komma över PB-ribban på 450, men den gången var marginalerna inte på hennes sida och hon missade knappt en finalplats i sin VM-debut.

Upplevelsen var ändå något alldeles extra.

– Det var en jättefin publik och bana. Det höjde på självförtroendet: de bästa i världen är här och jag tävlar med dem! Det som var jättecoolt var att jag på riktigt kunde njuta. Visst var jag nervös men det blev inte jobbigt. Att dessutom vara sådär nära sitt PB höjde också självförtroendet.

Andersson är erfaren på juniormästerskapsnivå så VM-arrangemangen i sig var inget nytt, men att sitta där inför tävlingen och snacka med VM- och OS-medaljören Sandi Morris är förstås speciellt.

– Det var coolt att lära känna Morris och de andra som man aldrig träffat i riktiga livet utan bara sett på tv, säger Andersson med ett leende.

Resan hem från den inspirerande VM-bubblan gick okej, men formen tog sig en snabb dykning då det dröjde ett tag för huvud och kropp att återhämta sig. Men nu inför Kalevaspelen och framför allt EM börjar formen åter stiga.

– Löpningen börjar komma som den brukar. Kanske jag inte helt är i sådan form som inför VM men jag är nära.

Kalevaspelen är något av en mellantävling mitt under en tuff förberedande träningsperiod men ett toppresultat är inte uteslutet.

– Jag brukar hoppa bra då jag tränar hårt och hoppen på träningarna blir hela tiden bättre. Jag är öppen för bra resultat. Man känner att pilen pekar uppåt, säger Andersson och skrattar.

Damernas stavhopp hör till de grenar där nivån potentiellt håller internationell klass då också Elina Lampela (SB 450/PB 453) och Wilma Murto (SB 460/PB 473) ställer upp.

– Jag har vunnit tre FM-brons så det skulle vara kul om det skulle bli en mer skinande medalj, säger Andersson som hoppas på ett jämnt, balanserat EM-genrep i Joensuu.

För i EM är målet ställt högre än någonsin.

– Final först och så ser vi efter det. Det är målet. Jag far dit med samma mentalitet som i VM: att försöka ha roligt.