Australien har kängurun, Nya Zeeland har kivin, Kina har jättepandan. Och Svenskfinland har … minken.
I alla fall kan en utböling som betraktar den märkvärdiga entitet som kallas Svenskfinland lätt förledas att tro att minken är finlandssvenskarnas maskot. Det lilla mårddjuret verkar på ett suveränt sätt överbrygga klyftorna mellan språkminoritetens socialt och kulturellt olikartade befolkningssegment. Minken är lika omhuldad i de nordösterbottniska kommuner där den föds upp och gasas ihjäl, som i de Helsingforsstadsdelar där den ligger lit de parade på kappor, kragar och huvudbonader.
Med andra ord: i minkpälsens glans speglas ödesgemenskapen mellan den snusande lantarbetarklassen och den kräftätande överklassen, mellan slätternas oborstade entreprenörer och salongernas fisförnäma adelsdamer, mellan nya pengar och gamla, mellan land och stad, mellan natur och kultur.
Denna minkrikets harmoni har dessvärre blivit allt mer illusorisk. Utbölingen kan fortfarande tro att den råder, men mellan Nyykaabi och Eira växer motståndet mot pälsnäringen. Inom språkminoritetens självutnämnda lilla stora parti har man av hävd struntat i djurrättsargumenten, men nu har en yngre generation SFP:are kommit till den radikala insikten om att man kanske också i den här frågan borde orientera sig i samma riktning som det liberala Västeuropa.
Parallellt har högerfalangens kungsargument försvagats betänkligt. En marknadsliberal med självrespekt kan inte gärna försvara en näring som inte är närande. Då minkpälsen produceras med bidrag börjar den lukta socialism, gubevars! (Förstås är utvecklingen lite ledsam för de politruker som räknat med lukrativa jobberbjudanden från pälslobbyn i sinom tid – men hej, Milton kanske ringer i stället!).
Minken är alltså inte (längre) kittet som håller Svenskfinland samman. Ändå tänker jag att utbölingen som i minken ser Svenskfinlands ”nationaldjur” inte har helt fel – utan på sätt och vis helt rätt.
Den vildsinta minken är de facto en utmärkt symbol för Svenskfinland just för att den inte signalerar finlandssvensk sammanhållning och enhetskultur (som inte finns, och heller aldrig funnits) – och just för att den symboliserar finlandssvenska oenighet och heterogenitet (som finns, och som alltid funnits).
Bästa läsare, det är dags att göra upp med den vilseledande metaforen om Svenskfinland som en ”ankdamm”, där man plaskar runt och kvackar jovialiskt med varandra och är gamla goda bekanta hela högen. För finlandssvenskar är inte överens om det mesta. Alla känner inte alla. Alla tänker inte likadant.
Svenskfinland är mer som en minkfarm. Till stor del lever vi finlandssvenskar våra liv i våra enskilda burar, tjafsar med våra närmaste grannar och har rätt dålig koll på vad som händer i andra ändan av minkhuset. Ibland förstår vi ju knappt vad de säger där borta på sin lokala rotvälska, må det sen vara hesaslang eller närpesiska.
Blir vi utsläppta ur våra burar kan det hända att vi rymmer all världens väg och aldrig kommer tillbaka, att vi börjar slåss med varandra så stopporna och tweetarna står eller att vi obekymrat ligger runt med artfränder som visar sig vara småkusiner, när nån kommer ihåg att konsultera bortglömda avelskort eller släktträd.
Nu gäller det bara att öva in den nya metaforen för Svenskfinland, men det lär inte bli så svårt. Smaka lite på nedanstående repliker och låt dig inspireras!
”Jo, lilla Chride skrev sex L i studenten, men han ville se nåt annat än minkfarmen så han dissa’ Hanken och sökte in till Chalmers.”
Eller:
”Har du hört om KAJ? Jasså int, nå int är di så stora i Sverige, men här i minkfarmen vet alla vem di är.”
Eller:
”Nu bråkar dom om lärarutbildningen igen. Voj, voj, den här minkfarmen.”
