Insändare: Bristen på krisplatser för intellektuellt funktionsnedsatta är ett stort problem

22.07.2022 19:20
Jag har jobbat inom omsorgen både på finskt och finlandssvenskt håll de senaste åren, till yrket är jag ungdomspsykiater med specialkompetens i omsorgsmedicin. Jag är ytterst orolig över den landsomfattande bristen på krisplatser både för barn, ungdomar och vuxna. Det är en fråga som både tjänstemän och politiker nu bör prioritera och åtgärda.
Själv jobbar jag med det klientelet, som förutom sin funktionsnedsättning, har svåra psykiska problem eller svåra beteendestörningar. Det är en ytterst fascinerande klientgrupp, som kräver ”gammaldags kallelse” att jobba med. Jag lyfter på hatten för familjer och personal som med stora varma hjärtan kämpar på för dessa personer. Det är också en patientgrupp som inte själv kan ställa sig på barrikaderna, då de inte får de tjänster de är berättigade till.
En mor till en 14-årig pojke från Kouvola och jag skrev nyligen en gemensam insändare om hennes sons situation till finskspråkiga tidningar. Han lider av svår psykisk utvecklingsstörning och autism, en sällsynt genetiskt betingad form som blir värre med åren. Den killen hade varit på korttidsvård i knappt tre år, eftersom ingen rätt plats fanns att tillgå. Då han sedan äntligen fick plats på ett litet boende specialiserat på dylika svåra fall, så reagerade han naturligtvis på förändringarna och hamnade till jouren på sin nya hemort. Där var han över två dygn i ”butkan”, utan att få hjälp med toalettbestyr, ätande eller dylikt. Han togs inte emot till ungdomspsykiatrin, eftersom man inte får begränsa någon på basen av mentalvårdslagen om patienten inte är psykotisk eller självdestruktiv. Och det fanns ingen enhet i hela landet som kunde erbjuda en krisperiod. På några platser därför, att de inte tar emot utomsocknes klienter nu inför omändringen till välfärdsområden. Till slut återvände killen till sitt boende, med ännu mer lugnande medicinering för att han ska kunna hanteras. Alldeles fel även ur min synvinkel.
Nyligen hade vi även på finlandssvenskt håll en klient som inte fick någon plats efter att man i sex veckor hade kartlagt precis hela landets enheter och alternativ. På Kårkullas KUR har man inga juridiska möjligheter till omsorg oberoende av klientens vilja, vilket någon enstaka klient per år numera är i behov av. (Pga lagen skulle det kräva dubbel uppsättning av läkare, psykolog och socialarbetare i tjänsteförhållande – på Kårkulla har endast överläkaren tjänsteförhållande, vi andra ger konsulterande tjänster på timbasis). Det finns vilja, och samarbetet fungerar oftast bra över yrkes-, språk- och institutionsgränser. Men det finns alltför få platser med kunnande och möjligheter, här talar vi om både materiella och personalresurser, att sköta dessa klienter då det krisar till sig för dem. Och det är mycket skamligt i dagens väldfärdssamhälle. Dessa klienter, och deras familjer är värda jämlika möjligheter till vård av god kvalitet.
Mikaela Blomqvist-Lyytikäinen, Ungdomspsykiater, omsorgsläkare

ANDRA LÄSER