Gripande romsk historia som inte går att blunda för

En ung Katarina Taikon dyker upp på skärmen. I ett svartvitt tv-klipp från sextiotalet talar den svenska författaren och aktivisten om de erbarmliga förhållanden som finska romer lever under – värre än de svenska. Hon berättar om en storfamilj som dök upp nära hennes hem. Alla nio levde i en koja i skogen och båda föräldrarna led av tuberkulos. Till Finland ville de ändå inte återvända.

Katarina Taikons romaner om flickan Katitzi och Lawen Mohtadis utmärkta biografi över Taikon har väglett mig in i romernas historia. En liknande folkbildande effekt, vid sidan av det genomtänkta konstnärliga uttrycket, har den Björneborgsbaserade teatergruppen Rakastajats gripande gästspel Musta mustempi romani (Svart svartare rom) på Viirus. Den här gången är perspektivet finskt och det behövs uppenbarligen.

Vi hör bland andra Kyösti (Henrik Hammarberg) vars storebror likt andra finländska romer strider i vinterkriget – och stupar. Skolpojken Kyösti får sedan uppleva hur det är att inte bara vara karelsk evakuerad – en avvikelse i sig i majoritetsbefolkningens ögon – men dessutom romsk. Han får uppleva hur det är att en gång kallas till att offra sig för fosterlandet, och sedan bespottas av samma stat. Sverige blir så småningom utvägen också för hans familj.

Nyckeln till Elina Izarras manus är en av skådespelarna, Kai Tanners egen familjehistoria. Ur den kommer Kyösti, Jeanette, Hilja och många fler – ett kalejdoskop av öden och infallsvinklar på romsk och finländsk historia och samtid. Personerna spelas fint av Yasmin Ahsanullah, Henrik Hammarberg och Outi Vuoriranta.

I vassa monologavsnitt redogör Kai Tanner för sitt eget förhållande till sin identitet. Hur det är att uppleva sin identitet som en kamp som ständigt måste föras, varje gång man diskrimineras eller möter fördomar vid såväl fina middagar som i offentligheten. Han resonerar kring den tystnadskultur som fortfarande finns kring familjevåld, men också hur det är att ha tillgång till en gemenskap och en rik kultur formad av människor med otaliga sätt att iscensätta sin identitet. Det är komplext och rysligt intressant, och Kai Tanner själv är alldeles lysande på scenen.

Kriget mot Ryssland blir kanske det som räddar de finska romerna från det fruktansvärda öde som upp till två miljoner andra går till mötes under andra världskriget, resonerar Kai Tanner. Under arbetet med föreställningen företar hela arbetsgruppen en resa till Tallinn och den massgrav, belägen en bit utanför staden, där tusentals mördade romer ligger begravda.

Även om föreställningens perspektiv är finskt är Europa ständigt närvarande. Outi Vuoriranta spelar en rumänsk kvinna som berättar om sitt öde, om jobben romer nekas tillträde till, om tiggeriet utanför en finsk Alepa-butik som enda utvägen när dottern behöver mat, kläder och skolgång. Vi får också höra vittnesmål av bland andra EU-parlamentarikern Sirpa Pietikäinen (Saml) om de omänskliga levnadsförhållandena som råder i vissa rumänska byar. Hon formulerar en dräpande kritik mot EU – ironin är att EU som skapades i dödslägrens skugga nu tyst ser på när taggtråden spänns upp, människor spärras in och nazistiska slagord än en gång skanderas.

Detta är vår stora skam: diskrimineringen, våldet och trakasserierna som pågår mitt framför vår näsa och som bara lär ha förvärrats under pandemin. En rad färska hårresande våldsbrott riktade mot romer i Europa räknas upp, i ett av fallen är offren för en brutal misshandel en grupp barn. Föreställningen visar på ett skrämmande sätt hur allt återkommer, globalt och historiskt. Inte bara våldet, taggtråden och rucklen, utan också hur människor gång på gång berövas drömmen om ett bättre liv.

Även om det som behandlas på scenen ofta är grymt är formen lätt. I sin regi varvar Elina Izarra drömska och poetiska scener med dokumentärteaterns direkthet och också ett mer traditionellt teaterberättande med historier som ibland också slutar lyckligt. Föreställningen når därmed publiken genom flera kanaler och ingen tillåts titta bort. Och det vill man faktiskt inte heller trots att det tidvis är tungt också för det egna samvetet. Det här är en otroligt intressant och tuff teaterupplevelse som rekommenderas alla.