Hur 3D-printing räddar liv

Vi har helt enkelt ingen aning om vart 3D kan leda oss, i synnerhet när den blir allmänt använd.

En gång i tiden fick min syster en Ipad i födelsedagspresent och utbrast förtjust: Tack, snälla ni! Precis vad jag önskade mig! Men – vad är det egentligen?
Grejen var ny och vi förstod att den var lite som en laptop, men ändå inte alls. Hur och när paddan bäst skulle brukas var oklart.
Jag känner samma förundran inför 3D-tekniken. Kottby lågstadium har bland de första haft en kurs kring 3D, med två inspirerande experter. I ett av klassrummen står printern och ser science fiction-aktig ut. Häller man bjärt färgad plastmassa i den tillverkas smala trådar som växer till vilken form som helst. Min dotter gjorde ett telefonskal där det står Mamsen i utskurna bokstäver. Det passar visserligen inte, men är ändå jättefint.
I sitt färska temanummer om 3D-industrin förklarar tidskriften The Economist vilka fördelar dylik precision medför: skär du ut Mamsen i mjuk massa är det arbetskrävande och blir lätt osnyggt. En 3D-printer kan däremot arbeta med tusentals tunna lager och exakta snitt på ett sätt som tar mycket mera tid, eller är omöjligt, med handarbete eller fabriksmaskiner. 3D-tekniken gör tomrum som ingen annan. Exemplet The Economist använde sig av var sulorna på proffsiga springskor.
Min största aha-upplevelse fick jag ändå av designern Ashley Dara, som arbetar med olika slags hjälp i krisområden. Hon använder 3D-printrar för att rädda livet på nyfödda i Haiti. Det jordbävningsdrabbade och fattiga landet har hög spädbarnsdödlighet, ofta på grund av infektioner i samband med förlossningen. Enkla hjälpmedel, som klämmor för navelsträngen, är bristvara.
Dara såg en barnmorska klippa av fingrarna på sina egna skyddshandskar för att knyta till navelsträngen på en nyfödd. Då hiv-smittorisken är stor riskerade hon sitt eget liv för att rädda babyns. Dara fick då idén att utveckla 3D-tekniken så att barnmorskor på Haiti kan printa en klämma vid behov. Också då man räknar in utgifterna för printrar och skolning blir kostnaden per klämma en bråkdel av vad den var tidigare, då klämmorna producerades någon annanstans.
Det finns mycket hajp kring 3D-tekniken. Länge var den vanligaste printade produkten ett huvud av Star Wars-varelsen Yoda ... (Den näst vanligaste var, inte heller alls överraskande, reservdelar till en 3D-printer.) Ganska långt från att rädda världen, med andra ord.
Ändå har 3D redan skapat snillrika lösningar som verkligen hjälper, på ett billigt och resurssnålt sätt, liksom Daras klämmor gör.
Vi har helt enkelt ingen aning om vart 3D kan leda oss, i synnerhet när den blir allmänt använd. Till exempel planeras en liten låda med framkallningsvätska som kan fästas vid mobilen. Lådan kan direkt printa den bild som skärmen visar, och kostar en hundring.
Kommer just den uppfinningen att infiltrera vårt sociala liv, på samma sätt som textmeddelandena gjorde en gång?
Skulle du vilja ha en sådan låda? Vad skulle du skicka, och till vem?
ANDRA LÄSER