Konsertrecension: Damer och veteraner gav Flow en flygande start

Herrveteraner från brittiska popepoken på 90-talet och nordiska damer förgyllde Flowfestivalens öppningsdag som bjöd på en hel del fullträffar.

Sigrid var en av Flowfestivalens höjdare på öppningsdagen. Hon var publikens favorit med sin positiva inställning.
Niclas Lönnqvistniclas.lonnqvist@hbl.fi
13.08.2022 00:41 UPPDATERAD 13.08.2022 09:37

Rock och pop

Flowfestivalen med Sigrid, Erika Vikman, Jarv IS, Gorillaz, DJ Bunuel med flera.
Södervik 12.8.
Efter inledningen på årets Flowfestival i Helsingfors där DJ Bunuel än en gång fungerade som en musikalisk folkbildare, var fredagskvällen innan solnedgången vikt för ett knippe kvinnliga artister. Av dem drog norska artisten Sigrid det längsta strået. Hon är ett riktigt glädjepiller med en stark utstrålning och förmåga att kunna fånga publikens uppmärksamhet. Sigrid, som är aktuell med sitt andra album How Let Go, levererar en fartfylld och medryckande pop. Sigrid verkade mäkta förvånad över det stora intresset för hennes musik, trots att detta var andra gången hon uppträdde på Flow. Sigrids styrka är att hennes musik fungerar såväl på klubb som utomhus på festival. Utifrån spelningen på Flow vågar man förutspå en långvarig karriär för henne.
Jubilerande DJ Bunuel har varit med om så gott som alla Flowfestivaler sedan starten 2004.
Gula pressens gunstling Erika Vikman gör tappra försök att komma ifrån stämpeln som Dannys kvinnliga följeslagare. Hennes musik balanserar någonstans på en osynlig gräns mellan schlager och pop. Gränsen mellan det behagliga och osmakliga suddas också ut när Vikman drar fram som en virvelvind på estraden. Det är inget fel på Vikmans småfräcka utstrålning eller scennärvaro, men något revolutionerande levererar hon inte. Hon fyller ändå definitivt sin lilla del av festivalens allsångskvot. Det här kom tydligt fram i henens version av Kikkas odödliga klassiker Sukkula Venukseen, som fick också den mest cyniska och buttra popnörden att tänja på stämbanden.
Erika Vikmans musik är en blandning av pop och schlager.
Paula Vesala under artistnamnet Vesala förfogar över en hel del trallvänliga låtar, som bara stundtals får en att höja på ögonbrynen. Vesala kunde ha en potential för betydligt mer intressantare musik än pop för formatradions behov. Kanske dags för en nystart för Vesala tillsammans med en grupp musiker som kunde få ut något nytt av henne?

Erfarna rävar

Efter solnedgången var fredagskvällen vikt för två veteraner från brittiska poperan i början på 90-talet. Först ut var Jarvis Cocker, som de flesta minns från Pulp. Sedan 2017 har Cocker lotsat sitt egna projekt Jarv IS, som 2020 gav ut albumet Beyond The Pale. Materialet från albumet utgjorde med några undantag spelningens repertoar. Jarvis Cocker har en kaxig och lite nonchalant inställning på scen precis som för drygt 30 år sedan. Den trådsmale Cocker med sina fyrkantiga brillor, Manchesterbrallor och tidlösa kavaj är ett givet dragplåster på en festival som Flow.
Låtar som Swanky Modes och Proceed to the route är goda bevis på att Jarvis Cocker har en hel del att ge inom musiken. Få artister skulle klara av att trovärdigt kunna sjunga en låt om en nedlagd klädbutik i stadsdelen Camden i London. Det behövs en tolkare av Jarvis Cockers rang för att se till att det blir en fullträff. Det är bara att hoppas att Cocker fortsätter sin karriär. Den knivskarpa lyriken, fräckheten och utstyrseln bildar en oslagbar kombination.
Det är högt underhållningsvärde när Damon Albarn lotsar Gorillaz.
Kvällens partyprissar blev ändå Damon Albarn och hans Gorillaz, som för första gången uppträdde i Finland. Gorillaz spelning var en fullträff för alla vänner av underhållning och dans med glimten i ögat.
Damon Albarn, som ju blev känd vid samma tidpunkt som Cocker i bandet Blur, har visat att han har haft en förmåga att kunna förnya sig med jämna mellanrum. Gorillaz är en intressant blandning av olika musikstilar. Det är funk, pop, punk, hip-hop, dub och disco i ett fartfyllt och underhållande paket med Damon Albarn som en given kapellmästare.
Gorillaz fördel är att det finns en röd tråd genomgående, de många stilarna till trots. Det är inte svårt att tycka om Gorillaz när de till exempel framför den fräsiga låten Strange Timez med The Cures Robert Smith som gäst. Den här gången var Smith dock närvarande på band. Låtar som Tomorrow Comes Today och Rhinestone Days är några av de godingar som publiken bjuds på. Kryddan i Gorillaz spelning utgörs också av Jamie Hewletts animationer med de fyra fiktiva bandmedlemmarna Murdoc, 2D, Russel och Noodle.
Gorillaz kom, såg och segrade. Damon Albarn förtjänar en eloge för att han har förmågan att fräscht förnya sig och skapa en show som är av högsta kvalitet för en bred publik på Flow.

ANDRA LÄSER