När Finland delades i röda och vita

Det är november och året är 1917, arbetarrörelsen har utlyst storstrejk, ingen arbetar, ryktena florerar, folk är hungriga och oroliga. Det är väldigt lätt att leva sig in i stämningen, för den här majdagen bjuder på bara ett par plusgrader och eleverna från Drumsö lågstadieskola står och huttrar i parken intill Hertonäs gård medan de väntar på att tidsresan hundra år tillbaka i tiden ska börja.

Fjärdeklassarna känner till bakgrunden, de har redan gjort en del förberedande uppgifter i klassen och deltagit i en workshop ordnat av Svenska litteratursällskapet.

– Maten räcker inte till, man får köpa mat med ransoneringskort, berättar en av eleverna.

– Det är svårt att förstå händelserna som ledde till Finlands självständighet en knapp månad senare. Det här är en stor sak och för att eleverna ska förstå händelseförloppet behövs det både för- och efterarbete, säger Anne Sandström, regissör och DOT:s verksamhetsledare.

Under skådespelet får besökarna träffa både historiska och fiktiva personer som bor här i utkanten av staden. Där finns alla samhällsklasser representerade, från pigan Elsa som bor i ett torp till lantbruksrådet John Bergbom som bor i herrgården. Eleverna får den kollektiva rollen "barn från staden" och det är också en replik som de ofta får använda, då alla de figurer de möter vill veta vilka de är.

Drumsöbarnen har till en början svårt att leva sig in i sin roll, både en och annan svarar "skolelever från Drumsö" de första gångerna när frågan ställs. De fäster också till en början uppmärksamheten på fel saker, som varför de gamla husen har moderna lås, men allteftersom skådespelet fortskrider och spänningen tätnar låter de sig dras med i dramat och spela med.

När pigan Elsa ber barnen hjälpa henne med att transportera en korg med mat som betalning till Kurt, som hennes pappa är skyldig pengar, är fem killar genast med på noterna och lovar se till att korgen kommer förbi alla hungriga människor längs vägen. Paul Hintze och Simon Hellman greppar ett stadigt tag om korgen medan klasskompisarna Henrik Unnérus, Carl Bergman och Kasper Lindström gör sitt bästa för att med sina kroppar skydda korgen från nyfikna blickar.

Riktigt spännande blir det när barnaskaran möter ett par sjungande arbetare med röda bindlar runt armen, som gör sitt bästa för att locka dem med i sina led, lär dem en medryckande kampsång och uppmuntrar dem att stå upp mot borgarna. Strax därefter möter de herr Edvin Eliasson, skogsväktaren med vit armbindel som delar ut grankvistar som ett tecken på att de nu tillhör jägarrörelsen och lär barnen marschera på raka led.

Att det är upplagt för kamp förstår tidsresenärerna vid det här laget.

– Göm lapparna som vi fick av de röda, han har vitt band runt armen, väser killarna som bär korgen.

Det är också det som är målsättningen med tidsresan till 1917, att dagens unga ska förstå varför det finska folket delades upp i röda och vita samtidigt som storfurstendömet Finland frigjorde sig från kejsardömet Ryssland. Det skedde inte utan dramatik och blodsutgjutelse, men det sistnämnda berättar dramaturgerna som en muntlig epilog, utan skrämmande scener.