Ska vuxna människor ges ämbar eller ansvar?

Vaccinerade föräldrar möjliggjorde en ganska normal sommar med släkten, och det var som det var, efterlängtat och tungt. Att bo under samma tak som sina föräldrar när man är trettio kräver ett akrobatiskt tålamod. Man är samtidigt barn och vuxen och det är alldeles orimligt: gamla roller och besvikelser krockar med nya roller och besvikelser, vissa i familjen har förändrats och det skapar friktion, andra förändras aldrig och det kan rentav skava ännu mer. Att bli behandlad som ett barn är bland det obehagligaste jag vet, det gör mig irriterad och omöjlig, jag förvandlas till det där barnet, det är omskakande och pinsamt, och det blir verkligen inte lättare med åren.