Vill vi hjälpa de fattigaste i Finland eller den enda supermaktens vapenindustri?

Registret om brott mot internationell rätt av USA och Nato är dystert. När det gäller USA kan man hänvisa till invasionen av Irak i mars 2003. På tal om Nato bör vi minnas dess illegala flygangrepp (Natoluftkrigföring) i samband med Kosovokriget.
FN:s generalsekreterare Kofi Annan har otvetydigt uttryckt världsorganisationens syn på kriget i Irak: "Från vår synvinkel och ur FN-stadgans synvinkel var det olagligt." Vår egen president uttalade detsamma (vid FN:s generalförsamling 2004) mer diplomatiskt: ”Inför kriget i Irak misslyckades det internationella samfundet dock. (…) En del av medlemmarna tog till kraftåtgärder som inte överensstämde med internationell rätt."
Enligt Handbok i internationell rätt (Lauri Hannikainen och Timo Koivurova) bröt den USA-ledda västerländska koalitionens invasion till Irak ”brutalt mot FN-stadgan”.
Nobelpristagaren Harold Pinters bedömning av invasionen i Irak har varit skoningslös: ”Vi fick veta att Irak utgjorde ett hot mot världens säkerhet. Man försäkrade oss att det var sant. Det var inte sant. – Sanningen är en helt annan. Sanningen har att göra med hur USA ser på sin roll i världen och hur det vill spela den rollen.”
Kosovokriget utkämpades i Kosovo 1998–1999. Nato inledde sitt flygangrepp mot Jugoslavien i mars 1999. Uppskattningsvis 500 serbiska civila dödades i Natos bombningar.
Mauno Koivisto har bedömt att de krav som ställdes på serberna före kriget var oacceptabla inom ramen för landets egna lagar. Noam Chomsky, världens ledande intellektuella personlighet, har kritiserat Natos fientligheter och motiveringar i sin bok The New Military Humanism: Lessons of Kosovo. Enligt Chomsky hade massdeportationerna av albaner börjat först efter att Natos bombningar började. I sin bok visar han hur USA:s och Natos militära agerande i de mänskliga rättigheternas namn döljer ett maskineri vars verkliga mål är att skydda USA:s politiska och ekonomiska intressen i världen.
Kritikerna har rätt. Nato bröt mot både FN-stadgan och sin egen stadga (Nordatlantiska fördraget, 1949) i Kosovo. FN:s medlemsländer har lämnat huvudansvaret för att upprätthålla internationell fred till FN:s säkerhetsråd. Undantaget är rätten till självförsvar, vilket inte var fallet i Kosovo.
Enligt artikel 5 i fördraget åtar sig varje medlemsstat att betrakta en väpnad attack i Europa eller Nordamerika mot någon av medlemsstaterna som ett väpnat angrepp mot dem alla. De andra medlemsstaterna ska bistå den angripna staten på det sätt de bedömer nödvändigt, vilket kan innefatta militära insatser. Sanningen är att i Kosovokriget var det inte fråga om en sådan attack mot någon medlemsstat. Nato gick i krig mot sin egen stadga.
Socialskyddsnivån i Finland är inte perfekt. År 2018 riskerade 856 000 finländare, det vill säga 15,8 procent av hushållens befolkning, att drabbas av fattigdom eller utanförskap. Samma år har Socialrättsliga sällskapet i Finland och EAPN-Fin vädjat för de 40 000 personer som lever på försörjningsstöd utan arbetsinkomster eller kausal försörjningstrygghet.
Ett medlemskap i militäralliansen Nato skulle kosta Finland 60 miljoner euro per år. Om Finland inte gick med i Nato skulle alla de 40 000 personerna kunna få ett extra stöd på 1 500 euro årligen. Detta skulle hjälpa dem att leva ett sådant människovärdigt liv som vår grundlag förutsätter (paragraf 19). Frågan är: vill vi hjälpa de fattigaste i Finland eller den enda supermaktens vapenindustri?

Tapio Kuosma,

fackboksförfattare, Esbo

ANDRA LÄSER