Operarecension: Världsfrånvända bugningar vid konsthistoriens altare

Caravaggios dramatiska död räddar inte operan om hans liv.

Piia Komsi som unge älskaren Medusa i föreställningen om Caravaggio, skuggad av Anneke Lönnroth.
Wilhelm Kvist
19.08.2022 13:46

Opera

Medusa
Kammaropera i en akt. Musik Paola Livorsi & Carlo Gesualdo da Venosa. Libretto Sara Orava & Paola Livorsi. Regi Sara Orava och team. På scenen: Piia Komsi, Jouka Valkama, Anneke Lönnroth, Milla Eloranta, Mira Ollila, Aapo Siikala. I diket: Angel Molinos, Eva Alkula, Ville Syrjäläinen. Produktion Exit3. Urpremiär på Helsingfors operasommar på Alexandersteatern 18.8.
Kammaroperan Medusa ska vara en föreställning inspirerad av Caravaggios målningar och Gesualdos madrigaler. Medusa sägs vara en ”performans i en akt som förenar opera, dans och bildkonst”. Musiken beskrivs som en ”organiskt sammanvävd” kombination av Paola Livorsis (f. 1967) samtida tonspråk och Gesualdos ”revolutionära” barockharmonier.
I programbladet beskrivs Medusa-föreställningen med orden ovan, men frågan är hur relevant beskrivningen är. Det låter klatschigt att göra opera på två utnyttjare och mördare som var ”geniala förnyare”, men kanske handlar föreställningen egentligen om något helt annat, eller inget alls.
Det är nämligen som om Caravaggios livsberättelse och refererenserna till konsthistorien gett upphovskvinnorna formen och utgångspunkten, något som håller ihop musiken, dansen, rörelserna, uttrycken.
Gesualdos madrigaler figurerar som insprängda instrumentala mellanspel, och den ytterst sparsmakade texten finns där som ett element, utan att säga (eller allra minst ”förmedla”) desto mera om Caravaggio, Gesualdo eller tiden kring sekelskiftet 1600.
Intrycket är att förankringen i konsthistorien eller den italienska barocken bara är ett sätt för Medusa-föreställningens skapare att skapa en arena för att experimentera med sina annars rätt abstrakta uttrycksformer. Som en åsnebrygga mellan marknadsföringens krav på konkreta och handgripliga ting, och den abstrakta konsten, som så lätt vittrar sönder när den kläs i ord.

Välanvänd orkester

I ”världen bortom världen” framstår Livorsis posttonala modernism inledningsvis som onödigt opersonlig och klyschig, speciellt i sättet att skriva för rösten. Men Livorsis styrka kan sägas vara den mångsidiga användningen av den sparsmakade instrumenteringen.
Kärnan i orkestern utgörs av klarinetter (Angel Molinos), koto (Eva Alkula) och slagverk (Ville Syrjäläinen), medan tonsättaren själv spelar slagverk och ”objekt” och dansarna skakar tamburiner.
I Milla Elorantas koreografi och Sara Oravas regi är de fem dansarna som kameleonter: än starkt närvarande med egna intensiva nummer och ytlig sensualitet, än avlägsna och kommenterande, kanske bara som vålnader (speciellt Jouka Valkamas Caravaggio). Piia Komsi, den enda sångaren, i titelrollen som den unge älskaren, är den självklara stjärnan, som bär upp föreställningen, oberoende av om hon spelar cello, gallskriker, knarrar nervöst eller sprattlar hysteriskt.
Kan inte hjälpas att föreställningen till slut lämnar mig kluven. Uppskatta den för vad den är, en femtio minuter lång performans. Icke desto mindre ger Medusan också intrycket av en världsfrånvänd bugning vid konstens eller konsthistoriens altare, tidvis ångestframkallande, till och med meningslös.

ANDRA LÄSER