Inget tyskt preludium

Staffan Bruun skriver (HBL 12.4) om den tyska Östersjödivisionens ankomst till Finland under generalmajor greve Rüdiger von der Goltz. Som vanligt ger Bruun en vinklad version av denna episod i Finlands frihetskrig och låter förstå att den tyska hjälpen var ett preludium till bildandet av ett tyskt lydrike i Finland.

Självfallet var det inte enbart av välvillig broderskärlek som Tyskland kom till Finlands hjälp. Operationen var en del av det stora kriget och Tyskland följde naturligtvis sina egna strategiska intressen. Men att påstå att Finland skulle ha riskerat bli en tysk koloni är att ta till en grov överdrift. Inte förverkligar man en regelrätt ockupation av hela landet med cirka 13 000 man (inkluderande avdelning Brandenstein), då den vita fältarmen uppgick till cirka 60 000 man! Och lika litet som till exempel valet av Jean Baptiste Bernadotte till svensk kung gjorde Sverige till en fransk koloni skulle valet av prins Friedrich Karl av Hessen till Finlands kung ha gjort Finland till en tysk koloni.

Naturligtvis skulle det tyska inflytandet i Finland ha förblivit starkt, men detta var ju en följd av det vita Finlands eget val. Då, liksom 1941–1944, var Tyskland det enda land som både ville och kunde erbjuda Finland effektiv hjälp. Skulle Tyskland dessutom ha segrat i kriget, då hade ju Finland varit en del av segrarmakterna, vilket nog skulle ha varit en fördel både politiskt och ekonomiskt sett.

En annan aspekt som helt tycks ha förbigått Bruun är den tyska hjälpens inverkan på utgången av frihetskriget. Utan von der Goltz snabba marsch mot Helsingfors skulle striden om huvudstaden sannolikt ha blivit en blodig affär, lik Tammerfors intagning. De röda var ännu fulla av stridslust och räknade med hjälp av de revolutionära matroserna från Östersjöflottan och soldaterna på Sveaborg. Om de i Helsingfors hamn förankrade krigsfartygens grova artilleri hade kommit till användning, skulle även civiloffrens antal ha blivit betydande.

Men, inför den snabba tyska framryckningen avtog snabbt de rödas stridslust och efter den ryska Östersjöflottans neutralisering kunde huvudstaden intas utan större bataljer. Samma sak gäller den västnyländska landsbygden från Hangö till Helsingfors, som genom den effektiva tyska framryckningen skonades från mera omfattande stridshandlingar. Till och med Mannerheim erkände senare den tyska hjälpens betydelse.