Anders Adlercreutz sammanfattar (HBL 1.12) så riktigt att det uppenbara behovet av invandrare kräver en attitydförändring, en ändring av vårt sätt att se nyfinländare. Möter vi hen med ett leende eller tittar vi åt annat håll? Detta är problemets smärtsamma kärna. Att en lycklig lösning är möjligt bevisas av följande fallbeskrivning.
På Svenska ambassadens yttre vägg mot öster avtäcktes 2014 ett monumentalt konstverk av Pekka Paikkari kallat Historiens avlagringar. Under tavlan blottades en mässingsplakett med följande text: ”Under andra världskriget 1939-1945 ägde världens kanske största barnförflyttning rum. Efter kriget hade omkring 80 000 barn från Finland vistats i Sverige. Detta konstverk är en hälsning av tacksamhet till hela Sveriges folk från några av dem som år 1944 togs om hand i Sverige.”
Monumentet visar att flyktingbarn ännu 70 år senare känner tacksamhet mot landet som de flydde till. Hur kan man förklara att Sverige kunde sköta operationen 1944 med en sådan framgång, ja, som något man i dag kunde kalla en fulländad integration?
En förklaring kan vara att den allmänna opinionen i Sverige präglades av devisen Finlands sak är vår. Alla såg med välvilja på flyktingbarnen, de möttes av leenden på gatan, vid kiosken, i spårvagnen, i skolan. Riksdag och regering, myndigheter och organisationer gjorde och kan göra mycket, men den avgörande skillnaden görs av oss alla tillsammans. Den skillnaden avgör om invandring görs till ett problem eller en gyllene chans.
Gustav Tallqvist, Gumbostrand, Sibbo
