Insändare: Skapa inte EU-skogar utan undervegetation, älgar, blåbär och kantareller

11.10.2022 18:18
Många naturvänner förespråkar en övergång från skogsbruk med kalhyggen till en skogsbruksmetod med plockhuggning där endast vuxna träd avverkas. Förespråkarna är ofta naturintresserade personer som med goda avsikter, men utan närmare kännedom om skogsbruk, framför sina emotionella och ibland orealistiska idéer.
Visst finns det i plockhuggningsidén även vissa tankar som är realistiska: Till exempel har plockhuggning en måttligare inverkan på djurlivet än kalhyggesbruket. Vilket bland annat beror på att plockhuggning, där man inte gallrar skogen, medför mera tät undervegetation som gynnar djurlivet. Men för virkesproduktionen är plockhuggningen inte positiv.
Avverkning och utdrivning sker inte längre manuellt, vilket är en förutsättning för plockhuggning. Att med dagens stora virkesskördare köra omkring i bestånden och söka upp enstaka äldre träd är dyrt och medför alltför stora skador på träden, både ovan och under jorden. Även vid kalhyggesbruk åsamkas träden och skogsmarken vissa skador, men de är då i huvudsak begränsade till särskilda körstråk som används under beståndets hela produktiva livstid.
Vid plockhuggning försämras beståndets virkeskvalitet fortlöpande, på grund av att de största och bästa träden, alltså de som har de goda arvsanlagen, hela tiden jagas och plockas ut. Vid kalhyggesbruk får de träd som har de bästa arvsanlagen alltid stå kvar till sist och sprida sina frön till det nya beståndet. Kanske är plockhuggning lämplig på tvinmark med obetydlig produktion, där avverkning sker mycket sällan. Men kalhyggesbruket är inte heller färdigt utvecklat och är naturligtvis i behov av saklig och skarpögd kritik.
Ibland tycker jag mig ana att utvecklingen nu är på väg att förvandla den framtida skogen till en trädåker med tall och gran i raka rader.
De tunga skogsmaskinerna skadar vid gallring framför allt trädens omfattande system av rothärvor som täcker hela skogsmarken. Körstråk- och bilvägar packar jorden och blockerar markens rörliga- och naturliga grundvattenströmmar. Den maskinella markberedningen påverkar vegetationen och utplånar fornminnen. Till exempel spår av gamla fångstanordningar, odlingsrösen och forngravar jämnas med marken. Markberedningen förändrar på längre sikt skogen till en typ av odlingsmiljö, med nya växtslag som inte hör hemma där.
Ibland tycker jag mig ana att utvecklingen nu är på väg att förvandla den framtida skogen till en trädåker med tall och gran i raka rader. En skog där varje enskilt träd är registrerat och bokfört samt GMO-manipulerat. En EU-skog utan undervegetation, utan älgar, blåbär och kantareller?
Även om dessa tankar kanske är något överdrivna är jag oroad av den utveckling som nu pågår: Vi vet för lite om vad vår med god mening utförda skogsvård innebär på lång sikt för skogen som biotop. Vi har till exempel ägnat alltför lite intresse åt skogens underjordiska del, och stirrat oss blinda på de gröna virkesproducerande delarna ovan jord.
Hur kan vi till exempel utveckla kalhyggesbruket med utökad naturlig förnyelse som gynnar de lokala trädarterna, utan att förvandla skogsmarken till typ odlingsmiljö? Och hur kan vi driva ut virket utan att de tunga skogsmaskinerna påverkar grundvattenströmmarna, förstör trädens rotsystem och mykorrhizan, som finns överallt i skogen och är betydelsefulla för trädens tillväxt? Detta är ett par exempel på skogsbruksfrågor som hör samman med kalhyggesbruket och som oroar mig.
Målet måste fortsättningsvis vara att genomföra skogsbruket så att det garanterar en uthållig och hög virkesproduktion, som skapar en vacker landskapsbild med rikt djurliv och samtidigt tryggar skogsbondens rätt att bestämma över sin skog. Detta kan vi uppnå om vi är mottagliga för nya idéer och saklig kritik, vars syften är en långsiktig och positiv utveckling av skogsbruk enligt kalhyggesmetoden.
Jens Harberg, Mariehamn

ANDRA LÄSER