Begränsad vargjakt måste tillåtas

Det har för Peter Buchert (HBL 1.2) blivit oklart vad jag vill i vargfrågan. Skulle han ha frågat skulle han ha fått svar.
Besvärsrätten är enligt min åsikt en grundrättighet i en demokrati. Som vi vet kan också rättigheter missbrukas. Ordet okynnesbesvär har inte uppstått ur tomma intet. Jag anser att besvärsrätten behöver en översyn för att vi skall komma åt avarterna, som splittrar samhällen och ofta blir dyra. Diskussionen kring besvärsrätten är ingen ny diskussion. Mitt politiska budskap är klart, juristerna måste fundera på hur det kan ske. Jag anser också att myndigheter som huvudregel inte borde kunna anföra besvära mot varandra. Hur skall medborgarna kunna lita på dem när de inte litar på varandra? Också här behövs en översyn. Den som känner politikens gång vet också att en riksdagsledamot av 200 inte ensam kan göra ändringar och därför lovar jag inte annat än att arbeta för min åsikt. Jag försöker vara tydlig med vilka lösningar jag vill ha och vad jag jobbar för.
Så till sakfrågan. Jag anser att vargen skall vara fredad, men en begränsad jakt måste tillåtas för att komma åt olägenheterna som den växande vargstammen skapar. Olägenheterna finns på landsbygden och i skärgården. Vargen äter det kött den kommer över. En harmonisk samlevnad mellan ett rovdjur och ett potentiellt byte är en illusion. Rädslan för vargen må vara överdriven, men den är enligt mig inte obefogad. Konstigt nog tycks vargen bli farlig först när den kommer in i en tätort. Då skall den jagas bort eller skjutas. När den rör sig på gårdsplaner hos ensamma åldringar och barnfamiljer på landsbygden och i skärgården är den plötsligt helt ofarlig. Här exempel på problem jag vill lösa.
Vargen och skarven har blivit symboler för en växande oförståelse mellan å ena sidan landsbygden och skärgården och å andra sidan välmenande naturvänner, dock mest deras organisationer. Många intresseorganisationer betonar att de inte är politiska. Utformningen av skyddet av olika arter är i högsta grad en politisk fråga. Tar man ställning i politiska frågor gör man nog politik, fastän man inte gör det med partipolitiska förtecken.
Vid beslut skall alla intressegrupper få höras, men beslut ska inte kategoriskt kunna stoppas om en avvikande åsikt presenteras. Att låta bli ogjort har även följder, som i de flesta fallen leder till andra problem. Att ha fortgående långa domstolsprocesser gynnar ingen i dessa frågor. Själv skulle jag önska en större ömsesidig lyhördhet för varandras åsikter. Det är så vi skapar ett gott samhälle.
Betecknande är väl att Buchert vet om genmälet från naturskyddsföreningen Tapiola, som inte hör till besvärsställarna, innan genmälet ens publicerats. Finns här någon "direkt linje”, eller har man kanske en egen "ko” (eller varg!) i diket?

Anders Norrback,

riksdagsledamot (SFP)

Svar Anders Norrbacks avsikter i frågan var aldrig oklara. Det enda som inte framgick av VBL-artikeln var hur han vill att rätten att överklaga myndighetsbeslut ska kunna kringskäras så att okynnesbesvär sållas bort utan att det allmänna rättsskyddet äventyras. Nu förtydligar han att det är en fråga för jurister att ta reda på hur hans politiska intention ska kunna realiseras.
Eftersom regeringsprogrammet inte omnämner en begränsning av besvärsrätten som ett politiskt mål, och eftersom jag delar Norrbacks uppfattning att utsikterna för en riksdagsledamot att driva förändring ensam är begränsade, ville jag veta om SFP och Svenska riksdagsgruppen tänker backa upp hans initiativ. Det vore en första förutsättning för att löftet ska kunna realiseras. Gruppordförande Anders Adlercreutz svarade (HBL 3.2) att gruppen inte har diskuterat frågan närmare.
Besvärsrätten är en principiellt viktig fråga. Därför har vi all orsak att återkomma om Norrbacks intentioner framskrider.
Att jag fick läsa Naturskyddsförbundet Tapiolas genmäle innan det hade publicerats i VBL var för övrigt tack vare en källa som inte är part i målet.

Peter Buchert,

journalist, HBL

ANDRA LÄSER