Är det alltid så önskvärt att bli klar? Är det inte roligare att bara fortsätta?

”Idioti är att vilja sätta slutpunkten”, lär Gustave Flaubert ha uttryckt, och säkert är att han själv hade stora svårigheter att se sina verk som färdiga och ge ifrån sig dem.

Det finns förstås också många andra skäl till att litterära projekt i det längsta eller för alltid kan förbli oavslutade, och den djungeln har Kristoffer Leandoer i essän Den oavslutade litteraturen med stor entusiasm försökt forcera. Han konstaterar att ofullbordade men ändå – ofta postumt – utgivna verk kan föra det goda med sig att de tvingar läsaren till medansvar, engagemang och frågor kring skaparens avsikt. Med andra ord raka motsatsen till den läsmodell som prioriterar ren avkoppling.

Leandoer lyfter fram både goda och mindre goda skäl till att inte bli klar med skrivprojekten, och hävdar bestämt att det bästa en författare ibland kan göra är att överge sin text. Det redan skrivna blir då i goda fall en uppsamlingsplats, där fynd kan göras under nya skrivprocesser.

Och någon gång kan det kanske vara bättre att drömmen om den storslagna totalromanen hålls intakt och får sända ut sina ringar i vattnet, än att den krossas genom dödsdömda försök att förverkliga den.

För många litteraturhistoriskt uppburna författare har det aldrig ens varit av någon primär betydelse att bli klara med sina verk. Robert Musil hann inte avsluta Mannen utan egenskaper eftersom han avled, men han hade redan före det uttryckt sin ovilja att sätta punkt – eftersom ”möjlighetssinnet var viktigare än verklighetssinnet”.

J.R.R. Tolkien påstod sig för sin del bli uttråkad av att skriva fantasy, och ville hellre ägna sig åt den episka dikt han såg som både finare och roligare. Först efter hans död kunde sonen Christopher börja nysta i härvan av övergivna manus, och sortera fram de sedermera berömda verk som gömt sig där.

Och för Virginia Woolf kunde det vara direkt farligt att bli klar, eftersom hon då varje gång störtade ner i en depression som kunde pågå tills hon på allvar kom i gång med nästa projekt. ”För Virginia Woolf är den oavslutade litteraturen ett halmstrå”, konstaterar Leandoer, ”ett sätt att överleva ytterligare ett tag.”

Hans exempelflora ger också gott stöd för tesen att alkoholen kan bli en bidragande orsak till att litterära projekt stannar av före målgången, men han lyfter som motvikt också fram författaren Patricia Highsmiths mer symbiotiskt inriktade synsätt på förhållandet mellan alkohol och skapande.

Hon konstaterar att det krävs ett optimistiskt sinnelag för att man efter att ha misslyckats genast ska kunna utveckla nästa litterära idé – ”och har man det inte av naturen, får man skaffa sig det på konstgjort vis”.

Så kanske har de handlingsförlamande depressioner många författare tvingats leva med i regel ändå varit mer förödande än alkoholen. I samband med reflektionerna kring dessa mentala berg- och dalbanor utnämner Leandoer Stig Dagermans sista, legendariska men i praktiken knappt ens påbörjade roman Tusen år med Gud till det ”utan tvekan mest berömda ofullbordade verket på vårt eget språk”.

Det är ett val som knappast någon kan ha något att invända mot.

Leandoer stannar heller inte vid det oavslutade i sig, utan går också vidare till en översikt av hur oavslutade – eller i författarkollegers ögon bara potentiellt oavslutade – verk kan fortsätta i andra sammanhang. ”Kvalitet är då varken ett hinder eller ett krav”, konstaterar han med glimten i ögat.

Att Lisbeth Salanders liv blev så intressant att det inte kunde avbrytas bara för att hennes upphovsman avlidit är välbekant, men listan på exempel kunde göras lång. Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes-gestalt har förekommit i en rad senare berättelser, Jane Austens och systrarna Brontës verk har fått fortsättningar av olika slag under olika tider, och Jules Vernes son gav till och med ut eget material i faderns namn. För att inte tala om hur många dubbelgångare Ian Flemings James Bond under åren fått.

En sidogren av den oavslutade litteraturen är sedan mångfalden av ofullbordade hela författarskap, och då handlar det i första hand om kvinnliga författare som tystats av sina män. Eller om – som i Sylvia Plaths fall – inte direkt tystats så åtminstone postumt censurerats. Efter hennes självmord avgjorde hennes man, poeten Ted Hughes, vilka delar av det efterlämnade materialet som var ”lämpliga” för utgivning. Och vilka anteckningar som helt enkelt skulle ses som ”försvunna”.

Och kapitlet om Catherine Pozzi (1882–1934) och hennes av manliga släktingar gravt kringskurna möjligheter att förverkliga sin uppenbara litterära begåvning är både gripande och upprörande. Det sticker (liksom den inkännande sekvensen om Anne-Marie Berglund) därmed också ut, eftersom största delen av essän snarare kittlar intellektet än känslosfären.

Jag hade gärna sett att Leandoer i högre grad också tagit in sig själv och sina egna upplevelser av de texter och författare (ett fylligt register ingår) som lyfts fram, och låtit den relationen ge en personlig vidgning. Fast i och för sig gör han under slutspurten ändå sitt bästa för att rätta till saken, genom att mer explicit redogöra åtminstone för sitt eget förhållande till skrivarbetet rent allmänt.

Och hans beläsenhet och kunskap är i sig på en så hög nivå att essän växer till en inspirerande bildningsresa. För var och en som vill hitta nya infallsvinklar till redan lästa verk, eller ingångar till tidigare okända författaröden, är den en rik och lockande guldgruva.

Dessutom är Leandoer allt annat än torrt akademisk i sina betraktelser, tvärtom både spirituell och utrustad med en lätt underskruvad humor. Så om texten ibland bågnar av fakta, idéer, anekdoter och reflektioner, och väcker många tankar, känns den samtidigt också trivsamt underhållande.