Jag hör röster, bland annat min egen

Nationaloperan har inte alltid gått i bräschen för satsningar på nutida musik (trots trogna och långvariga engagemang inom organisationer som Musica Nova) och Almisalen har under långa perioder använts till allt möjligt annat än experimentella operaföreställningar för allmänheten. Bland annat tack vare ett stigande antal gästspel på senare år har det sakta blivit ändring på saken. I färskt minne bevarat finns exempelvis Klockriketeaterns och amerikanska The Crossings starka Aniara som i fjol höstas placerade publiken någon helt annanstans än i bänkraderna. Med den egna nya interaktiva produktionen Laila känns det faktiskt också som om Nationaloperan sprängt konventionerna på en rad punkter för att utforska om man kan göra något annorlunda av det som på 2020-talet sorterar under rubriken opera.

Som på museum och som dagsläget påbjuder ombeds publiken inledningsvis ta på sig både sko- och ansiktsskydd, varpå besökarna slussas en och en genom ett inspelningsbås där det gäller att läsa upp två ord. En apparat har precis hängts runt halsen, men det här är ingen audioguide utan en högtalare som under föreställningen ger ifrån sig allt från svaga ekoeffekter till bultande hjärtljud. Varje föreställning förverkligas med inspelningar av besökaren, vilket gör varje föreställning unik, liksom varje besökares upplevelse av den.