Klockan sex brakar helvetet lös

====

SERIE: Journalisten och författaren Staffan Bruun har dykt in i Finlands historia och botaniserat fram 50 fenomen, händelser och personer som var viktiga när vårt land formades. Han har också rangordnat händelserna och skeendena. Gustav Vasa landar på en 12:e plats. Serien pågår under hela året och kulminerar den 6 december, dagen då Finland fyller 100 år. Då avslöjar vi vad som har format hundraåringen mest. De föregående avsnitten hittar du i slutet av den här texten. De trettio första delarna i serien hittar du som tre separata läspaket på appen HBL 365 under Tidningar/Bilagor.

====

Det Viljo Sahlstén blir vittne till är startsignalen för Röda arméns storoffensiv och sista försök att krossa Finlands försvar sommaren 1944. Det börjar med att hundratals stridsplan flyger över de finska linjerna. Bomber faller överallt. Artilleriets bombardemang pågår i tio timmar. Skyttegravar rämnar, ställningar blir till sandhögar och korsu efter korsu flyger i luften.

– Man hörde inte de enskilda detonationerna för de kom så tätt att allt blev ett enda fortsatt dån, berättar Sahlstén efteråt.

På eftermiddagen tystnar artilleriet, nu kommer fienden med stöd av stridsvagnar. Man intar ställning efter ställning. Finlands armé är på reträtt. Viljo Sahlstén såras men lyckas ta sig till en förbandsplats bakom linjerna och överlever.

Han har tur för nästa dag fortsätter anfallet med oförminskad styrka. Den 10 juni 1944 blir krigets blodigaste dag. På det lilla tjugo kilometer breda frontavsnittet mellan Valkeasaari och Rajajoki stupar 800 finländare på en enda dag.

Och det är bara början. Röda armén väller fram med stöd av ett massivt övertag i vapen och manskap. Finlands armé står inför sin upplösning. Karelare som ska evakueras fyller vägarna västerut så att förstärkningar på väg österut inte kommer fram. Massdeserteringar försvagar stridsmoralen.

Den 20 juni intar ryssarna Viborg och vägen till Helsingfors står vidöppen. Men i stället för att avsluta offensiven stannar man upp i Viborg för att dricka upp all sprit som kvarlämnats i stan. Under några dagar firas segern innan offensiven kan fortsätta.

Men nu har förstärkningar anlänt och en ny försvarslinje etablerats. Generallöjtnant Lennart Oesch, hjälten från de avgörande striderna i vinterkriget, har anlänt från Aunus för att ta över kommandot. Nu blir några karelska orter för evigt inskrivna i den finländska krigshistorien. I Tienhaara, Tali-Ihantala, Äyräpää-Vuosalmi, Ilomants stoppar en underlägsen finländsk armé fienden och vinner det som senare ska döpas till "avvärjningssegern".

– En orsak var att det gick lite för snabbt för anfallarna i juni 1944. Viborg togs på tio dagar och Sovjetledningen trodde att det bara var att marschera mot Helsingfors. Man sölade vilket var ödesdigert. När Finland föreslog vapenstillestånd var Stalins krav total kapitulation. Det förstärkte stridsviljan.

– Dessutom tyckte väl Stalin att det var bekvämare med fred som förpliktigade Finland att köra ut de tyska trupperna ur landet. Då slapp man göra det själv och kunde koncentrera sig på att hinna till Berlin, säger tidigare HBL-journalisten Erik Appel som skrivit ett halvt dussin böcker om kriget och själv var med i Tienhaara 1944 som ung soldat.

Det är oklart hur många i Finlands ledning som på förhand kände till Tysklands Barbarossaplan, fälttåget mot Ryssland. Men redan hösten 1940 gick rykten om att Stalins plan att "avsluta den finska affären" och låta Finland gå Baltikums väg hade stoppats av Hitler. Sovjet och Tyskland var på den här tiden fortfarande formellt allierade, men Hitler som under vinterkriget inte rört ett finger för att hjälpa Finland stoppade nu Stalins plan på ockupation.

Vintern och våren 1941 skärpte Sovjet ytterligare sina krav på Finland. Men undfallenhetslinjen från 1940 var som bortblåst. Att Finland vågade sätta sig upp mot Stalin berodde på att åtminstone president Risto Ryti, delar av regeringen, marskalk Mannerheim och den högsta arméledningen kände till de tyska krigsplanerna.

Hitler lovade storslaget att Finland efter Sovjets nederlag får rita sin egen östgräns. Tyska soldater på väg till och från norra Norge tilläts göra transitresor genom Finland. Vapenbröderna från 1918 hade funnit varandra.

När Tyskland gick till angrepp sommaren 1941 fanns redan tyska soldater i Finland. De ansvarade för fronten i Lappland. Även om Finland deklarerade att man för ett separatkrig så ansåg resten av världen att allt var ett och samma krig.

Efter att armén återtagit det man förlorade 1940 och dessutom erövrat stora områden i Östkarelen lugnade sig fronten och övergick i "ställningskrig". Röda armén stred för Sovjets överlevnad mot de anfallande tyska trupperna långt borta från Karelen. Leningrad var inringat och tyskarna bad Finland strypa Murmanskbanan som var den sista försörjningsleden. Mannerheim vägrade.

Efter Tysklands nederlag i Stalingrad 1943 började allt fler inse hur världskriget skulle sluta. I Finland etablerades en fredsopposition som ville sluta fred så fort som möjligt. Våren 1944 skickades J.K. Paasikivi till Moskva för fredssonderingar. Stalins villkor var 1940 års gränser, 600 miljoner dollar i krigsskadestånd och förpliktelsen att driva de tyska trupperna ur landet.

Trots de hårda villkoren ansåg Paasikivi med stöd av Mannerheim att förhandlingarna borde fortsätta utifrån Sovjets krav. Men regeringen sade nej. Följden var att Sovjet meddelade att Finland inte skulle få en ny chans och att en uppretad Hitler förbjöd alla mat- och vapenleveranser tills Finland förband sig att fortsätta kriget till slut.

– Vi har inte råd att avstå ett enda vapen om vi inte får garantier för att det används mot den gemensamma fienden, meddelade Hitler.

– Vad ska nu hända? Om vi inte får tyska vapen kommer vi att besegras, klagade Mannerheim.

Den 6 juni landsteg de allierade i Normandie och etablerade en västfront mot Tyskland. Otaliga varningar hade nått Mannerheims huvudstab om att också Sovjet planerade en offensiv, men Mannerheim utgick ifrån att Stalins intressen låg i Europa långt ifrån Finland. När anfallet inleddes var Finlands armé därför totalt oförberedd, berättar Erik Appel.

– I Viborg förberedde man sig för försvarets interna friidrottsmästerskap och hade kallat dit idrottsmän från olika frontavsnitt. Sextusen man och en massa hästar hade dagen innan skickats på permission för att delta i jordbruket på hemgården. När angreppet sattes in måste två officerare avbryta sin tennismatch och en menig sluta klippa gräset utanför armékommendörens privata bastu, säger Appel.

Efter den första chocken lyckades den sovjetiska framfarten stoppas. Men man visste att utan tyska vapen skulle försvaret inte hålla. En vädjan om hjälp skickades till Berlin och på midsommarafton 22 juni dök plötsligt Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop upp i Helsingfors.

Samma dag hade Stalin meddelat sitt fredsvillkor som var total kapitulation. I den situationen var det lätt för regeringen att välkomna Ribbentrop som lovade Finland vapen mot löfte att inte ingå separatfred.

President Risto Ryti accepterade och gav en skriftlig försäkran till Hitler att han endast skulle agera i överenskommelse med Tyskland.

I Berlin antog man att löftet var bindande för hela regeringen och började snabbt skicka hjälp. De sista dagarna i juni avgjordes i Tali-Ihantala det största slaget någonsin i Norden. Röda armén anföll med 150 000 man och 600 pansarvagnar. Anfallet kunde slås tillbaka av 50 000 finländare med hjälp av tyska elitförband, tyska pansarnävar och 70 tyska bombplan. Hälften av Sovjets pansarvagnar förstördes på några dagar.

Utan den tyska hjälpen hade inget stoppat Röda armén.

I juli började kapplöpningen till Berlin. Tomma ryska tågvagnar kom till fronten, lastades fulla med manskap som nu lämnade Karelen för att delta i slutstriden om Tyskland.

Sovjet hade inte tid att kuva Finland utan inbjöd till nya fredsförhandlingar. För att komma ifrån löftet till Hitler avgick Risto Ryti och efterträddes som president den 4 augusti av Mannerheim. Finlands tolkning var att Ryti personligen lovat Hitler att inte ingå separatfred, löftet var bara bindande för honom.

Tyskarna som kände sig lurade avbröt tvärt all hjälp, vilket kunde ha fått katastrofala följder. Finland led av akut livsmedelsbrist, utan tysk mat skulle hungersnöd bryta ut. Nu var det Sveriges tur att rädda Finland med krediter och matleveranser.

Vapnen tystnade den 4 september.