Ingen uppgång att vänta så länge facken motarbetar en normal arbetsmarknad

Den lilla uppgången i bnp, som vi skall glädja oss åt, löser inte vårt arbetslöshetsproblem.

Är de "allmänt bindande kollektivavtalen” skulden till Finlands misär? Så anser i alla fall de flesta ekonomiska experterna i vårt land. Frågan är för tillfället högst aktuell. Den har nyligen haft högsta prioritet i bland annat HS, Uusi Suomi och Kauppalehti. EVA har publicerat en utförlig analys under namnet "Sidotut kädet”.

Alla är eniga om att lagen har bidragit till den oflexibilitet som gäller på arbetsmarknaden och som har förstört vår internationella konkurrenskraft.

I svenskt forum har denna viktiga fråga inte fått motsvarande spaltutrymme varför jag här i korthet försöker redogöra vad lagen går ut på och vad den har lett till. År 1970 genomdrevs lagen om de bindande avtalen av kommunisterna och det intressanta är att både arbetsgivarna och löntagarorganisationerna då motsatte sig beslutet att företag som inte tillhör något förbund lämnas helt utanför. Det är fråga om 50 000 arbetsgivare och 250 000 arbetstagare som sålunda tvingas till avtal som binder dem utan att de varit med om att förhandla om dem. I dag anser ju facket att lagen är det sista de ens kan förhandla om. Lagen är i dag fackets "heliga ko”.

Det gäller löner, arbetstid, semestrar och andra eventuella förmåner som kan passa för ett företag, men som enligt lagen gäller alla. Det måste vara fel att tvinga en företagare att betala högre löner än vad produktivitetsökningen skulle förutsätta. Förespråkarna påstår att lagen är till för att skydda de anställda i småföretagen och hindra arbetsgivarna från att betala för låga löner. I verkligheten skapar skyldigheten att följa kollektivavtalen arbetslöshet då småföretagen inte vågar investera i utveckling av verksamheten. Vissa andra länder har också allmänt bindande bestämmelser, men de gäller endast löner och arbetstid. Det är bara i Finland som lagen är alltomfattande. I Sverige har man kunnat undvika alla allmänt bindande regler.

De flesta ekonomiska experter är eniga om att just kollektivavtalets allmänt bindande verkan är en av orsakerna till den oflexibilitet som råder på arbetsmarknaden och som leder till bristande investeringar och därigenom ökad arbetslöshet. Inom de ekonomiska instituten, som till exempel EVA, anser man att Finland inte kan resa sig från nuvarande misär förrän lagen om detta tvångsförfarande elimineras. Arbetsmarknaden måste vara flexibel för att arbetskraftskostnaderna skall hållas inom ramen för produktivitetsökningen.

Lagen är stiftad i vanlig ordning och kan därför sägas upp som vilken annan lag som helst. Vissa lagkunniga professorer anser att den strider mot grundlagen och om så vore fallet borde det vara lätt att eliminera den. Det skulle minsann behövas då arbetsgivarna som känt inte längre förhandlar om kollektivavtal som förut utan vill föra förhandlingarna på bransch- eller företagsnivå. Sådana avtal på central nivå omöjliggörs, eller försvåras, om inte arbetsmarknaden är fri från allmänt bindande tvång.

Den lilla uppgången i bnp, som vi skall glädja oss åt, löser inte vårt arbetslöshetsproblem. Det behövs investeringar av både utländska och inhemska investerare. Men så länge facken motarbetar en normal arbetsmarknad kan vi inte vänta oss en sådan uppgång som är nödvändig för att rädda oss från verkliga problem till exempel vid en eventuell ny global kris. Vissa kretsar varnar redan för en stegring av räntorna och då får vi betala dyrt för våra för stora lån. Alla parter talar varmt för nya arbetstillfällen, men ingen gör det lockande för ett utländskt eller inhemskt företag att verka här.

Alltför ofta faller Finland bort på grund av lagen om kollektivavtalets bindande verkan. Andra utväxter på listan är till exempel strejkvilligheten och i synnerhet ofoget med de olagliga strejkerna. Sympatistrejker är i de flesta andra länderna ett okänt begrepp. Under 2000-2015 har de finländska företagen fått utstå 1 600 strejker, medan Sverige hade 136. Detta avskräcker inte bara utländska intressenter. Det finns ingen statistik på hur många inhemska företag redan har flyttat eller som planerar att flytta sin verksamhet eller expansion till ett företagsvänligare land, men de är alltför många.

Heinz Ramm-Schmidt

Helsingfors

ANDRA LÄSER