Programmet vid Svenska litteratursällskapets årsfest på Runebergsdagen ägnades bland annat hundraårsminnet av vårt inbördeskrig. Det var ett bra och rimligt val. De som uppmärksammades var författarna Arvid Mörne, Bertel Gripenberg och Allan Wallenius, läkaren Gösta Schybergson som dödades av de röda och kompositören Toivo Kuula, skjuten under en vit segerfest.
Att Bertel Gripenberg var med ter sig kanske naturligt. Det finns knappast någon finlandssvensk författare för vilken kriget betydde lika mycket, både på ett personligt plan och i diktningen. Gripenberg hade själv en undanskymd roll i den vita armén, något han betraktade som sitt livs höjdpunkt, och han skrev om kriget genom hela livet, med början i diktsamlingen Under fanan (1918), hans största succé någonsin.
Ändå är hans närvaro problematisk. Att till exempel para ihop Gripenberg med humanisten, den demokratiska socialisten och svenskhetskämpen Arvid Mörne för att de bägge stödde den vita sidan är missvisande. Gripenberg var en våldshyllande fascist, senare nazist som undertecknade sina brev med "Heil Hitler!" I min bok Må vi blicka tillbaka mot det förflutna. Svenskt och finskt hos åtta finlandssvenska författare 1899–1944 (2011) har jag förtecknat invektiven Gripenberg använde om de röda i Under fanan:
Odjur med tusen gap, lustmördare, dårar, ulvar, nidingar, rasande röda band, barbarer, djupets avskum ur det yttersta mörkrets famn, djur, mördarhopar, brottsliga banditer, blodiga rödbanditer, plundrande pöbel, mobb, röda djur, huliganer, vilddjur, bovar, giftiga frukter, vilda horder, ett sjunket, fördärvat släkte, hyenor.
Gripenberg hävdar eftertryckligt att kriget avslöjar en tudelning av Finlands folk som inte kan förklaras med sociala och ekonomiska faktorer utan beror av ras- och karaktärsegenskaper. Hans strategi är den klassiska: att avhumanisera meningsmotståndarna varefter de kan likvideras som ohyra. Gripenberg var en ond och grym hatpropagandist. Det är lätt att föreställa sig vad han hade kunnat få till stånd på sociala medier i dag. Men den finlandssvenska borgerligheten älskade honom och kunde inte få nog av hans dikter.
Numera är det lätt att se att han var en medioker diktare, en formvirtuos som härmade ett idiom, dött sedan decennier. Mänskligt sett lämnade han aldrig puberteten – de ångande sexfantasierna i de tidiga böckerna avlöstes av vålds- och blodsdrömmarna i de senare.
Litterärt finns ingen anledning att minnas honom, naturligtvis inte heller att förbjuda honom. Mentalitetshistoriskt är han intressant, men tar man upp honom i dag bör det vara uttryckligen för att problematisera den roll han spelade för sin tid och sina läsare. Inte som rutinmässigt festföremål.
