Fegt, ovetenskapligt och politiskt

Transkvinnor som är biologiska män behöver inte längre genomgå hormonbehandling för att sänka sin nivå av manligt könshormon, testosteron. Det är inte svårt att gissa att IOK:s nya riktlinjer leder till ännu mer förvirring, osäkerhet och rättstvister.

Den nyazeeländska tyngdlyftaren Laurel Hubbard blev den första transkvinnan som tävlade i kvinnornas kategori i OS i Tokyo.
18.11.2021 06:00
Inklusivitet, transkvinnor och DSD-kvinnor har varit en av de mest brännande idrottspolitiska frågorna under de senaste åren. Den internationella olympiska kommittén IOK – känd för sin flexibla moral – har nu bestämt sig för att göra en helvändning i frågan.
Transkvinnor som är biologiska män behöver inte längre genomgå hormonbehandling för att sänka sin nivå av manligt könshormon, testosteron. DSD-kvinnor, som kan ha interna testiklar, behöver inte heller utsätta sig för hormonbehandling. Stycke 5.2 i IOK:s nya dokument:
Så länge det bevisas annorlunda, ska idrottsutövare inte bedömas ha en orättvis eller oproportionerlig fördel i tävling på grund av deras könsvariationer, fysiska utseende, och/eller status som transperson.
Det är förstås precis vad alla människorättsorganisationer, HBTQ-aktivister och opportunistiska politiker vill höra. Förut har transkvinnor tvingats sänka sin hormonnivå till högst 10 nmol/l i tolv månader för att få tävla i kvinnornas kategori. Det har i sig varit ytterst generöst med tanke på att en normal nivå för biologiska män är 10-50 nmol/l, medan kvinnor brukar ha 0,5-2,0 nmol/l. Dessutom finns det en hel del forskning som visar att transkvinnor bevarar en fysisk fördel gentemot andra kvinnor även efter tre år av hormonbehandling. Manligt könshormon anses vara en av de centrala faktorer som förklarar skillnaderna i styrka, muskelmassa och uthållighet mellan män och kvinnor.
Ovetenskapligt, mycket politiskt och fegt, skriver den ansedda idrottsforskaren Ross Tucker på Twitter. Det är lätt att hålla med.
Nyazeeländaren Laurel Hubbard blev i somras den första transkvinnan som tävlade i damernas kategori i OS i Tokyo. DSD-kvinnan Caster Semenya fick inte tävla på sin favoritsträcka 800 m i OS, eftersom hon vägrade att genomgå hormonbehandling. Det internationella friidrottsförbundet har krävt att en DSD-kvinna måste sänka sin testosteronnivå till 5 nmol/l för att få tävla på sträckorna 400 m - 1 mile. Det har gett upphov till en lång rad juridiska konflikter.
IOK:s nya riktlinjer är inte bindande, utan det är också i fortsättningen upp till de enskilda grenförbunden att bestämma om sina kriterier för de olika könskategorierna, men det förutsätter "robust och kollegialt granskad forskning" som grund. World Athletics har redan meddelat att de gamla kriterierna står fast.
Det är inte svårt att gissa att IOK:s nya riktlinjer leder till ännu mer förvirring, osäkerhet och rättstvister. En av dem som kritiserar riktlninjerna är Joanna Harper, som forskar i transpersoner inom idrott vid Loughborough University.
– Det är viktigt att IOK har tagit ställning för inkluderandet av trans- och intersexpersoner, men det femte och sjätte stycket i ramverket är problematiska. Transkvinnor är i genomsnitt längre, större och starkare än cis-kvinnor och de har en fördel i många idrottsgrenar, säger Joanna Harper, som själv är transkvinna, och idrottsutövare, till The Guardian.
– Det är också orimligt att kräva att idrottsförbunden har robust och kollegialt granskad forskning innan de inför begränsningar för transidrottare i elitidrott. Det tar åratal eller årtionden att samla sådan forskning, säger Harper till The Guardian.
Det är fel att kategoriskt förbjuda transkvinnor från att tävla med kvinnor, så som flera delstater i USA gjort. Men det är också dumt att dra upp riktlinjer som inte är förankrade i vare sig vetenskap, rättvisa eller sunt förnuft. Det vinner ingen på.

ANDRA LÄSER