Politisk hämnd eller konstruktiv politik – en svår balansgång för demokraterna

En överivrig och hämndlysten användning av demokraternas nya makt kan ses som ”presidenttrakasseri” och leda till missnöje bland speciellt moderata väljare, skriver HBL:s medarbetare Juri von Bonsdorff.
Juri von Bonsdorff
01.12.2018 11:11 UPPDATERAD 01.12.2018 16:15
När morgonen stundade, onsdagen den sjunde november, hade demokraternas morgonkaffe en svag, men tydlig och lätt irriterande bismak. Det är svårt ibland att jubla över en seger som varit given i några månader. Demokraterna hade visserligen säkrat sina 23 mandat som krävdes för att återta majoriteten i representanthuset, men inte mycket mer än det. Den efterlängtade blåa vågen som skulle symbolisera hela nationens gemensamma och högljudda protest mot den, bland demokraterna så avskydda sittande presidenten, hade inte infunnit sig. Förluster i några profilstarka senators- och guvernörsval stärkte ytterligare känslan av att festen inte blev riktigt så rolig som man hade hoppats.
Men drygt tre veckor efter valet ser verkligheten något annorlunda ut. Efter ett flertal utdragna processer med räkning av poströster har demokraterna sakta men säkert, utan större rubriker, knipit mandat efter mandat. I dag har demokraterna säkrat 39 nya mandat och det fyrtionde kan ännu bli verklighet. Det är den tredje största valsegern i representanthuset på fyra decennier. Även med ett par förlorade mandat och fortsatt republikansk majoritet i senaten, står det nu klart att den blåa vågen trots allt kom, fast mer som en lugn dyning än en plötslig flodvåg.
I praktiken har storleken på valsegern inte stor betydelse. Med en majoritet, må den vara hur knapp som helst, tvingas presidenten göra kompromisser med demokraterna. Och även den knappaste av majoriteter ger ordförandeklubban i utskotten. Icke desto mindre ger en överlägsen seger en känsla av ett starkt mandat från folket.
Den intressanta frågan är vad demokraterna i representanthuset vill göra med det mandatet. Med ordförandeskapet och en majoritet i alla utskott får demokraterna stor makt, som kan antingen förvaltas väl eller missbrukas.
Diverse utskott har stora befogenheter att starta utredningar kring den verkställande makten, Vita huset och ministerierna, och kalla dess medlemmar till förhör. Med hjälp av stämningar om det behövs.
De aggressivaste demokraterna har redan indikerat att man nu ska jaga alla de personer och dokument utskotten var ovilliga att pressa och be om när presidentens parti svingade ordförandeklubban.
Presidentens skatteuppgifter har många demokrater länge törstat efter eftersom man hoppas att de kunde avslöja oegentligheter i presidentens privata affärer.
Svärsonen Jared Kushners fastighetsaffärer är också av intresse, i likhet med dottern Ivankas användning av en privat e-postadress till jobbärenden. Det finns många som anser detta vara en gyllene chans att hämnas för Hillary Clinton.
Demokraterna kan, om de vill, också inleda en utredning kring administrationens beslut att separera barn från sina asylsökande föräldrar vid gränsen och dess oförmåga att återförena dem.
De mest aggressiva demokraterna vill starta om hela den Rysslandsutredning som representanthusets utrikesutskott, under republikanska ledning, redan avslutat utan för presidenten skadliga resultat. Möjligheterna är egentligen obegränsade för demokraterna.
Men vad är fiffigt? En överivrig och hämndlysten användning av den nya makten kan ses som ”presidenttrakasseri” och leda till missnöje bland speciellt moderata väljare. Många av de ledande demokraterna har insett detta och börjat betona vikten av stifta lagar som hjälper vanliga människor, som en sänkning av priset på receptbelagda mediciner eller förbättring av infrastrukturen i landet, i stället för att bege sig på ett korståg mot presidenten och republikanerna. Och riksrätt hör man knappt någon knysta om. Den tredje januari inleder den nya kongressen sitt arbete. Demokraterna har en dryg månad på sig att fundera vilken väg de ska ta.

ANDRA LÄSER