Tiden läker såren, men ärren kan bestå

Hänvisande till Per-Erik Lönnfors inlägg (HBL 24.5) känner även jag mig manad att ge min syn på Nils Torvalds presidentkandidatur. Jag ser däri inget problem och har även med min röst bidragit till Torvalds inval i EU. Men man måste också försöka förstå dem som upplevt den finländska stalinistvågen som fördärvlig.

Jag är något yngre än Heinz Ramm-Schmidt, men hör ändå till den generation som genomled två krig där nio av mina tio vänner stupade, däribland också min första pojkvän. Min man Benedict Zilliacus klarade sig, men hans barndomsgård vid viborgska viken föll i kommunisthänder liksom också hans stadslägenhet som bombades sönder och samman. Mina föräldrars fosterland Estland ockuperades av kommunisterna och våra vänner fraktades till Sibirien eller blev arkebuserade. Av min far tog kommunisterna allt han ägde och hade och han flydde utarmad till Finland. Att esterna inte hade det lätt med sina stalinister berättade mina vänner som sade sig ha klarat någorlunda med ryssarna, men inte med de egna.

Det var heller inte muntert att vara annat än vänster under de unga stalinisternas tid i Finland. En borgare behandlades som någonting som hunden hämtat in på mattan. Ändå har jag förlåtit dem eftersom de flesta gjort avbön. Tillåt mig också klichén att tiden läker alla sår. Men ärren kan bestå.

I debatten kring Torvalds vill jag självfallet hellre fria än fälla, men jag hoppas även på förståelse för dem som kände skräck när stora delar av vår bildade ungdom plötsligt tog parti för det stalinistiska skräckvälde som drabbat oss, vårt land och minnet av våra stupade.