Överraskande och genuint underhållande gala

I en gala kan man inkludera gammalt och nytt, variera stil och stämning, väcka intresse bland bred publik och invitera gästande artister. Det sistnämnda är viktigt redan därför att vi bara har denna enda ensemble i landet.

Ursprungligen var galan tänkt att markera balettens chefsbyte men under vårens lopp gavs den en ny form och ett nytt innehåll. Alldeles på slutet spelades en videohälsning av Madeleine Onne, ny chef från och med hösten, upp. I övrigt låg fokuset klart på ensemblen och på själva konstformen, med en karriäravslutning (Kimmo Sandell), en prisutdelning (Emrecan Tanis) och en donation (Jane och Aatos Erkkos stiftelse) som tillägg.

Den klaraste klassiska pärlan kom, som sig bör, sist i form av grand pas de deuxet ur Don Quijote, i Patrice Barts version, en uppsättning som funnits på repertoaren i över två årtionden och under tre balettchefers tid. Fandangon signerad José de Udaeta är ett spektakulärt inslag i den, som varje gång väcker spontant bifall bland publiken.

I Kitris roll gästspelade världsstjärnan Polina Semionova med balettens stjärnsolist Michal Krcmar som Basilio, i en av de förnämsta tolkningarna genom tiderna av detta pardansnummer på denna scen. Semionova och Krcmar har kvaliteter som väl kompletterar varandra och allt sitter just som det skall. När Krcmar en gång med mera erfarenhet, likt Semionova, förmår leka och briljera med och i sin tolkning, finns inget mera att önska.

En klassik pärla var givetvis också Eun-Ji Has och Sergeij Popovs pas de deux ur Romeo och Julia i John Crankos version. Koreografin för samman klassiska finesser med rollframställning så att drama och handling mångtydigt men helgjutet förmedlas i själva dansen. Eun-Ji Has återhållsamma kvalitet och fina linjer kompletterades av Sergeij Popovs mjukhet och passion.

Ett mångtydigt, dramatiskt laddat och intressant pardansnummer, med ett helhetstänkande inte olikt Crankos, men med en klart samtida och på intet sätt stereotyp utformning, var Liam Scarletts pas de deux ur Carmen, med Julie Gardette och Douwe Dekkers som stjärnpar, i ett gästspel från Oslo.

Inom ramen för den nyare repertoaren utmärkte sig speciellt balettens ungdomsgrupp i Emrecan Tanis sprittande energiska koreografi Sand. Ett mångsidigt koreografiskt tänkande i kombination med de unga dansarnas hängivna tolkning, gav helheten ett fint lyft.

Mycket fräsch och dynamisk samt inte alls förutsebar koreografi bjöds det på i ett utdrag ur Jorma Elos En midsommarnatts dröm. Ensemblens tolkning av den är stringent och högklassig från solister till kår. Videon med Tiina Myllymäki fungerade som en rolig introduktion.

Att man även kan göra något inkluderande, överraskande och roligt under en gala, visade ensemblen i ett utdrag ur Ohad Naharins energiska Minus 7. För galan hade man valt scenen där dansarna inviterar publik upp på scenen. Resultatet blir överraskande, delvis i ögonblicket improviserat och just därför genuint underhållande. Det fina är att det hela uttryckligen sker på jämlika villkor.