Krönika: Din rasism blir inte mer okej bara för att Kanye också gör det

Egentligen känns det helt meningslöst att ge rapparen Kanye ”Ye” West den mediesynlighet han så desperat eftersträvar med sina återkommande provokationer. Men reaktionerna han får säger något om vår tid.

Bara under de senaste månaderna har han varit i blåsväder på grund av sin vit makt-anspelande T-shirt med texten ”white life matters” som han bar under modeveckan i Paris, och den senaste veckan lyckades han få sig själv avstängd från både Twitter och Instagram på grund av antisemitiska uttalanden. I bagaget finns också hans abortmotstånd, och ursäktande av det amerikanska slaveriet.

Som Amat Levin skriver i en initierad och kontextualiserande krönika i Dagens Nyheter har West helt enkelt använt sig av det faktum att han själv är svart amerikan på det sätt det passat honom. I vårdnads- och företagstvister har han appellerat till det strukturella förtrycket av svarta män, i andra sammanhang har han kastat svartas kamp för lika villkor under bussen – med effekten att den amerikanska högerpopulismen ser honom som en perfekt maskot och gladeligen bjuder in honom till Fox News.

Precis som högerkonservativa sexister älskar kvinnor som tar avstånd från feminism blir rasisterna lyriska över att hitta en svart person som uttrycker sig rasistiskt. Och här behöver vi inte gå hela vägen ut på högerskalan, som Valerie Kyeyune Backström skriver i Expressen finns det många svenska (vita, kvinnliga) kulturdebattörer som ser något spännande och modigt i Wests rasistiska utspel.

Även om, vilket Kyeyune Backström påpekar, rasism och vit överhöghet inte blir mer edgy bara för att det är West som propagerar för den. Det är fortfarande rasism.

Vi lever i en paradoxal tid just nu, när det kan ses som en allmän sanning att antirasismen har ”gått för långt” samtidigt som tröskeln för att rösta in uttalat fascistiska partier i de europeiska parlamenten inte varit så låg sedan andra världskrigets dagar.

På ett effektivt sätt har diskursen formats så att antirasism förknippas nästan enbart med frågor om symboler och representation, i stället för med de ekonomiska, underliggande ojämlikheter som diskussionerna om de föregående är tänkta att adressera.

Det här har negativa konsekvenser på alla håll: De som tycker frågor om representation känns ytliga och fåniga kan använda det som svepskäl för att inte engagera sig i att syna rasistiskt förtryck på ett mer grundläggande plan. De som tycker frågor om representation är viktiga löper i stället risken att låta arbetet och analysen stanna där.

Det leder i sin tur till situationer där den i sig vettiga tanken om erfarenhetsbaserad kunskap förvrids till ett ytligt spel där en persons utseende eller härkomst tas som automatisk garant för att det den säger är Sant. Kanye West är ett extremt exempel, fast i ärlighetens namn måste ju antalet människor som överhuvudtaget tar något han säger seriöst längre vara starkt sjunkande.

Men det går också att se exempel på samma tankebanor på annat håll, inom allt från politiken till universitetsvärlden. Den som tillhör en utsatt grupp kan erbjudas möjlighet till avancemang delvis på grund av den utsattheten, i fall då sammanslutningen eller organisationen ifråga vill framhäva sin mångfald, men då är det implicita villkoret ofta att man inte ska vara ”för” svår eller vilja skaka om maktdynamikerna ”för” mycket.

Något hårdraget tror jag ibland att det som alla – i synnerhet vita personer – vill är att höra en person som själv utsätts för rasism säga något rasistiskt, bara för att det ska få ens egen rasism att verka mindre dålig.

Men newsflash: ingen kan ta ansvar för hur du är mot andra utom du själv. Varken din eller min rasism blir mer okej bara för att Kanye West också gör det.