När trapphuset vibrerar i E-dur

Siegfriedidyllen är det optimala stycket att påtvinga alla som fått för sig att Wagners musik är svulstig och pompös.

Juldagsmorgonen 1870 vaknade den nyss 33 år fyllda Cosima Wagner – hennes födelsedag inföll på julafton, men hon firade den alltid följande dag – till toner skönare än hon i sin vildaste fantasi hade kunnat drömma om. Eller drömde hon fortfarande?
Fyra månader tidigare hade Franz Liszts och Marie d'Agoults dotter gift sig med den 24 år äldre Richard Wagner, efter att under de föregående fem åren fött den store kompositören tre barn medan hon ännu var gift med dirigenten och pianisten Hans von Bülow.
Denna sällsamma morgon trodde hon ändå att hon på riktigt befann sig i himmelen. Balsamiska klanger i E-dur, den mest himmelska av tonarter, smekte hennes öron på det ljuvligaste sätt och när hon äntligen kom sig upp ur bädden såg hon trapphuset nedanför sovrummet fyllt av musiker och musiken; ja, den hade hon aldrig tidigare hört.
Den var delvis hämtad från tredje akten av den tredje Ringoperan Siegfried, som Wagner vid samma tid lade sista handen vid, och även om deras tredje barn Siegfried inte mindes något av den musikaliska väckningen – pilten var bara ett och ett halvt år gammal – var den i högsta grad även den stolte faderns gåva till sin ende son.
Den tjugo minuter långa, för tretton musiker skrivna Siegfried Idyll är ett unikum i Wagners produktion. Wagner tvingades senare på grund av ekonomiska omständigheter, och till Cosimas stora förtret, publicera det högst privata stycket och arrangerade det då för en större ensemble, men i grund och botten handlar det om kammarmusik av det mest subtila slag.
Siegfriedidyllen är därtill det optimala stycket att påtvinga alla som fått för sig att Wagners musik är svulstig och pompös. De kommer att få en aha-upplevelse av avsevärda mått och det är även en hälsosam påminnelse för alla och envar om att Wagner de facto är en utpräglat kammarmusikaliskt tänkande tonsättare och att lejonparten av hans musik är allt annat än bombastiskt larm.
Ändå trapphuset? Jo, det är beläget i en avgjort mer hemtrevlig än flott trevåningsvilla, Tribschen, vid stranden av Vierwaldstättersjön i Luzern, där Wagner enligt museiguiden som besökaren får i handen tillbringade de sex lyckligaste åren av sitt liv.
Det är faktiskt möjligt att det för en gångs skull inte enbart handlar om lokalpatriotiska överdrifter. Efter att 1849 tvingats i landsflykt från Sachsen – det viftades litet väl ivrigt med banderoller på barrikaderna i Dresden – vilket resulterade i ett antal exilår i bland annat Zürich och München fann Wagner här inte bara den äktenskapliga lyckan utan även den arbetsro han så väl behövde.
Här fullbordades inte blott Mästersångarna i Nürnberg och den ett decennium tidigare påbörjade Siegfried. Här komponerades även stora delar av Ringtetralogins sista opera, Götterdämmerung. Detta när inte hushållet invaderades av frekventa gäster som Nietzsche, Liszt och, vid sällsynta tillfällen, killen som stod för fiolerna: Ludwig II av Bayern.
1872 flyttade Richard och Cosima till Bayreuth, där de med benägen hjälp av nämnda kung lät uppföra villa Wahnfried samt festspelshuset på den gröna kullen. Inget dock mot de storslagna naturscenerier Wagner bevittnade från arbetsrumsfönstret i Tribschen. Och trapphuset, det vibrerar fortfarande på ett rätt så magiskt sätt i skiraste och klaraste E-dur.

ANDRA LÄSER