Ishockey, nationalism och krig är tätt sammantvinnade – ”På sikt kunde vi överge landslagshockeyn helt och hållet”

– Ishockeylandslaget har blåvita kläder och bär lejonet på bröstet. Det är meningen att vi ska göra kopplingen till kriget, säger forskaren Sven-Erik Klinkmann om kopplingen mellan ishockey, nationalism och kriget.

Hur syns vinterkriget och nationalismen i dagens idrott? Sven-Erik Klinkmann och Teemu Ramstedt ger sin syn.
Filip Saxénfilip.saxen@hbl.fi
05.12.2022 19:07 UPPDATERAD 06.12.2022 09:35
Bilderna från 1995, 2011 och 2019 har fått en betydande roll i den finländska idrottshistorien. Segerrusiga ishockeyspelare blickar tillsammans ut genom flyplansfönstret bara minuter efter att deras charterplan kommit in i finländskt luftrum. De färska världsmästarna har breda leenden på sina läppar medan de frenetiskt vinkar åt stridspiloterna som styr sina plan för att eskortera hem dem.
Draken-, Hornet- och Hawk-plan har ärat idrottarna med sin närvaro varje gång lejonen, Finlands mest folkkära landslag, vunnit VM-guld utanför Finlands gränser.
– Samtidigt som idrotten inte är en avskild del av samhället utan en del av det ska vi minnas att det som skiljer idrotten från samhället är att idrotten handlar om lek. Och då det handlar om lek ska vi hålla kriget borta från den, säger ishockeyspelaren Teemu Ramstedt om den oheliga alliansen mellan ishockey, krig och nationalism.
Ramstedt har bland annat 585 ligamatcher, ett ligaguld och ett silver med HIFK och 14 landskamper på sin meritlista och han är för tillfället ordförande för spelarfacket SJRY.
Det finländska ishockeylandslagets spelare hyllas av publiken efter en seger i VM i Tammerfors i våras.

”Kriget finns i finländarnas dna”

Det finns ett tydligt och nära band mellan ishockeyn och nationalismen i Finland. Steget från att vara något som förenar och skapar gemenskap till att vara något uteslutande är ytterst kort i ishockeysammanhang. Det har vi fått se gång på gång, inte minst då ishockeylandslaget firat sina framgångar.
Konstellationen vi mot dem, de blåvita färgerna och lejonen som symbol gör att kopplingen till kriget och krigsretoriken är starkt närvarande och kastar sin skugga över ishockeyn.
Vi fortsätter bygga upp myten om Finland som underdog genom att tala om ”avvärjningssegrar” – något som syftar både på kriget och på ishockeyn
Sven-Erik Klinkmann
– Kriget finns i Finlands och finländarnas dna. Det är något vi lever med också om vi levt stabilt och fredligt sedan 1945, säger populärkulturforskaren Sven-Erik Klinkmann.
– Då vi talar om självständigheten talar vi alltid om kriget. Det är lätt att också göra den kopplingen till ishockeyn. Vi fortsätter bygga på myten om Finland som underdog genom att tala om ”avvärjningssegrar” – något som syftar både på kriget och på ishockeyn, säger han.
Kopplingar mellan hockeyn, kriget och det militära är många. Varje gång Finland vunnit VM-guld på bortaplan har världsmästarnas flyg eskorterats hem av försvarsmaktens stridsplan. Då Helsingfors stod värd för VM 2012 marknadsfördes mästerskapet med vinterkrigsanda och hjälteretorik. Inom ishockeyn är språket ofta krigiskt: Det talas om stridszoner, om avvärjningssegrar och om att falla med flaggan i topp.
– Personligen har jag aldrig gillat krigsretoriken. Det finns förstås ord som är del av både idrotten och kriget som anfall och försvar. Men det finns också ord som inte behöver användas inom idrotten. Som att ta sig in i krigszonen då man talar om att gå på mål. Varför inte bara säga gå på mål då det är det vi menar, säger Ramstedt.
– Det finns en stark koppling till kriget. Då det självständiga Finland kämpar i rinken sluter alla upp bakom laget. I ishockeyn är kopplingen starkare än i många andra grenar då Sovjet länge dominerade och var så omöjliga att besegra. Jag tror att kopplingen mellan ishockey och krig delvis beror på det.
Ishockeyspelaren Teemu Ramstedt önskar att den finländska klubblagskulturen skulle vara starkare.

Från nationalism till rasism

Förutom det historiska finns det också andra starka kopplingar mellan ishockey, nationalism och krig.
– Auktoritärt ledarskap och krigsretorik går bra ihop och i ishockeyn har det funnits ytterst auktoritärt ledarskap, säger Ramstedt.
Både Ramstedt och Klinkmann ser kopplingen mellan ishockeyn, nationalismen och kriget som problematisk.
– Rasismen kommer snabbt upp till ytan i de här sammanhangen och allt som är i minoritetsposition hamnar lätt i en sämre position och kan utsättas för hot, säger Klinkmann som i sin forskning analyserat konstellationen Sverige–Finland i hockeysammanhang.
Populärkulturforskaren Sven-Erik Klinkmann säger att media inte borde sprida krigsretoriken kritiklöst i samband med ishockey och annan idrottsbevakning.
Då de finländska ishockeysupportrarna firade VM-guldet 2011 på Salutorget gick stämningen snabbt från festlig till rätt hotfull för de i publiken som inte var ljushyade och finskspråkiga. Komikern Aku Hirviniemi skämtade om att slå hurrin på käften, människor med utländsk bakgrund hotades för att de bar de blåvita färgerna och romer som samlade flaskor under firandet fick höra glåpord och hot om våld.
– Självbilden och retoriken är viktig då vi skapar och upprätthåller nationalism och nationalkänsla. Det är ofta en vi mot dem-konstellation där allt som inte är det vi är vana att kalla för finländskt representerar en motståndare, säger Klinkmann.
Det kan handla om skillnader i etnicitet, språk eller kultur.
– Etnicitet har inget att göra med vad en nation är. En nation kan vara inkluderande, ta in nya människor, ha flera språk och flera språkgrupper. Om man behöver en fiende för att definiera nationen är man på fel väg, säger Klinkmann.

Vi jämför oss med Sverige

I Finland är vi vana att jämföra oss med Sverige. Och ingenstans är den jämförelsen lika tydlig och polariserad som inom ishockeyn. Då Finland byggde upp sin hockeyidentitet var Sverige redan ett framgångsrikt lag som vunnit guld och som alltid var favorit då grannländerna möttes. I Finland såg man gärna lejonen som laget som slog ur underläge och ofta fick bita i det sura äpplet.
Ishockeylandslaget har blåvita kläder och bär lejonet på bröstet. Det är meningen att vi ska göra kopplingen till kriget.
Sven-Erik Klinkmann
Sverige ses som Alexander Lukas som alltid har tur, som får framgången serverad på silverfat medan finländarnas lott är att som Kalle Anka kämpa i ständig motvind.
Myten förstärks av varje bitter förlust och vid flera tillfällen har det svenska laget förstört den finländska festen genom att vända så gott som säkra finländsk segrar till svensk fest. I VM 1986 och 1991 tappade Finland 4–2-ledningar till 4–4 i de sista matchminuterna och 2003 tappade lejonen en 5–1-ledning inför hemmapubliken då Tre Kronor till slut vann med 6–5.
Och trots att Finland varit klart bättre än Sverige under senaste år vill finländarna ogärna överge bilden av oss själva som underdogs. Att se oss som favoriter passar inte in i den finländska folksjälen.
– Den finländska självbilden är komplex och hänger ofta ihop med hur man förhåller sig till det finlandssvenska och det svenska. I de situationerna är steget väldigt kort för att komma in på krigsretoriken, säger Klinkmann.
Det finländska laget firar VM-guldet i ishockey våren 2022.
Han talar om att symbolerna ska markera en tydlig identitet. Han nämner lejonet, flaggan och till och med ishockeylandslaget som symboler som skapar nationalkänsla. Han lyfter också fram hjälterollen som en del av det identitetsskapande som skapar nationalkänsla.
– Hjältar är typiska i toppidrotten. Numera finns hjältar bara i krig och i idrott. Och eftersom vi lever i fred i Finland är idrottarna de sista hjältarna vi har kvar.

Krigsretoriken i nyckelroll

En starkt bidragande orsak till att kriget ständigt finns närvarande eller åtminstone i periferin är språket och retoriken som används inom hockeyn. Vi talar ofta om idrott och i synnerhet ishockey med samma ord som om krig. ”De föll kämpande” och ”kaptenen kämpade enbent för Finland” är rubriker som använts för att beskriva toppidrottares insatser.
Då Iivo Niskanen tävlar mot Alexander Bolsjunov drar man snabbt paralleller till vinterkriget och att Iivo måste vinna.
Teemu Ramstedt
– Den retorik som används är ofta dubbelbottnad. Språket kan nästan vara som från Okänd soldat eller Fänrik Ståls sägner. Betydelsen av retorik i de här sammanhangen är svår att överskatta, säger Klinkmann.
– Så länge vi tävlar som nationalstater kommer vi aldrig bort från nationalismen inom idrotten. Vi upplever det varje gång landslag tävlar. Vi har nationalsånger, statsöverhuvuden på plats och allt starkare politiska kopplingar inom idrotten, säger Ramstedt.
Han säger att kopplingen mellan idrott och krig är något som kunde gå att undvika – om inte helt så åtminstone till en viss del. Han lyfter fram skidsporten och landsvägscyklingen som exempel. I längdåkningen representerar idrottarna sitt land medan de i cyklingen kör för kommersiella multinationella stall.
– Kopplingen till nationalism är inte alls lika stark då cyklister från olika länder tävlar tillsammans. Men då Iivo Niskanen tävlar mot Rysslands Alexander Bolsjunov drar man enkelt paralleller till vinterkriget och att Iivo måste vinna, säger Ramstedt.
De finländska hockeysupportrarna firar VM-guldet iklädda landslagets färger och symboler.
Att representera sitt land ses ofta som det ultimata beviset på att du nått toppen, den yttersta utmärkelsen och det finaste du kan uppnå som idrottare. I Finland är landslagskulturen och nationalkänslan kring landslagen väldigt stark.
– Behövs landslagsidrott i den utsträckning den finns i dag, undrar Ramstedt.
– Måste skidåkarna tävla för Finland så gott som varje veckoslut? Behöver vi spela så många landslagsturneringar i ishockey? Vi kunde vinna mycket på att idrottarna representerade sina nationella klubbar mer och landslagen mindre.
Hornet-stridsflyg eskorterade hem världsmästarna i ishockey 2011.
Ramstedt närmar sig frågan i ishockeyn ur en rent praktisk synvinkel. Finns det utrymme i den fullspäckade kalendern för landslagsturneringar mitt under pågående klubblagssäsong, undrar han. Men det finns också andra orsaker till att Ramstedt ifrågasätter landslagsverksamheten i den form den har i dag.
– Ishockeylandslaget är ingen nödvändighet. Till skillnad från många andra grenar spelar inte de absolut bästa spelarna i landslaget – inte ens i VM.
– I USA och Kanada är det NHL som är viktigast. NHL är en stark liga och väldigt få bryr sig om hur landslaget klarar sig om de ens känner till att det spelas VM varje vår. Varför är det då nödvändigt att landslaget spelar så stor roll här i Finland?
Ramstedt talar varmt för klubbkänslan och lokalkulturen som finns i Sverige och visar att det som Klinkmann sagt om den ständiga jämförelsen med vårt västra grannland stämmer.
– Vi kunde undvika kopplingarna till krig och krigsretoriken genom att idrottarna representerade sina nationella klubbar också internationellt.
Som avslutning kastar han fram en tanke som för de flesta finländare kan upplevas som inte bara omöjlig utan också kränkande bland lejonsupportrarna.
– På sikt kanske vi kunde överge landslagsishockeyn helt och hållet.
Hawk-stridsplanen eskorterar hem världsmästarna i ishockey 2019.

ANDRA LÄSER