Nyliberalismen är en omöjlig samhällsfilosofi

"Sagan om den obegränsade valfriheten, den sig själv fulländande och förvaltande individen, och tvånget till framgång är vår tids största och mest skadliga lögn”, skriver Paavo Löppönen i sin nya bok om nyliberalismen, Vapauden markkinat.

Paavo Löppönen avvisar påståendena om att utvecklingen i Finland skulle ha handlat om ett nyliberalismens segertåg och påpekar att större effektivitet och avreglering inte är detsamma som nyliberalism.

Paavo Löppönen: Vapauden markkinat. Uusliberalismin kertomus

Vastapaino 2017, 212 sidor.

Genom att i ett halvsekel ha skrivit om samhällspolitik har Paavo Löppönen ett långt perspektiv på utvecklingen. Han ser det som en farlig illusion att människors likvärdighet förverkligas och den fulla politiska friheten utvecklas då hindren för den fria konkurrensen mellan fria individer avlägsnas. Han visar hur innehållslös den nyliberalistiska ideologin om marknaden som samhällets och ekonomins primära institution är.

Marknaden är bara en politiskt betingad institution bland andra, påminner han sina läsare om, med en tydlig signal till dem som tänker sig att ett större marknadstänkande skulle lösa problem som den demokratiska politiken gått bet på.

Termen nyliberalism har ofta använts på ett löst och litet nedsättande sätt för att benämna allehanda ekonomiskpolitiska riktlinjer som bygger på avreglering av marknader och individuellt i stället för kollektivt ansvar för välfärden. Löppönen bevisar i varje fall att nyliberalismen är en mycket planmässigt och konsekvent konstruerad helhet, redan från början en internationell politisk rörelse.

Han urskiljer fyra stadier i den: utvecklingen av de politiska och ekonomiska lärorna från 1940- till 1970-talet, steget till en politisk maktfaktor från 1970-talets slut till 1990-talets början, guldåldern då de nyliberalistiska lärorna dominerade den globala ekonomin från 1990-talet fram till finanskrisen 2008, samt tiden efter krisen då nyliberalismen på något märkligt sätt hållits vid liv trots sina motstridigheter och sin oförmåga till förnyelse.

Många misstag

Den moderna liberalismens anfäder är John Locke och Adam Smith. I synnerhet den senares tankar har blivit kraftigt förvrängda i den nyliberalistiska tappningen. När Smith talade om den osynliga handen menade han ingalunda att en strävan efter egen vinning i den ekonomiska verksamheten som av en osynlig hand skulle förvandlas till det gemensamma bästa. Vad han i själva verket gick åt var de monopolvinster som företag och regering gemensamt kunde skörda av kolonialhandeln. Smiths sensitiva moralfilosofi har ingenting att göra med otyglade marknader och egoistiska individer.

Det är en lång kedja av misstag Löppönen ser i nyliberalismen: den missförstår 1700-talets liberalism och gör en lika missriktad tolkning av 1800-talets framväxande kapitalism och marknadsekonomi, som den föreställt sig skulle gå att tillämpa i det sena 1900-talets värld.

Nyliberalismens främsta tankesmedja är den så kallade Chicagoskolan och dess mest tongivande enskilda tänkare Friedrich von Hayek. Den österrikiska skola som Hayek från början företrädde såg ekonomin som en axiomatisk vetenskap som ägnar sig åt logiska härledningar utan empiriska efterforskningar. I sin mest extrema form leder en sådan syn till att individen i marknadens ögon saknar alla sociologiska bestämningar: var och en är klasslös, religionslös, raslös, kulturlös och avklädd sin politiska identitet. Margaret Thatcher kom nära en sådan ideologi då hon deklarerade att det inte finns någonting sådant som samhället utan bara enskilda män och kvinnor och familjer.

Jämlikhet

Löppönen visar på vilket sätt Hayeks utopistiska nyliberalism är en i grunden omöjlig samhälls- och moralfilosofi, men det blir samtidigt bokens svaghet att han öder så mycket krut på att skjuta ner den mest extrema varianten av en liberalistisk syn på ekonomi och samhälle.

Trots att samhällsutvecklingen ofta beskrivits som nyliberalistisk har Hayeks ytterlighetssyn att marknaden och individen är det enda som borde existera i samhället inte någonstans fullföljts. Allra minst i Finland – Löppönen plockar isär påståendena om att utvecklingen här i landet skulle ha handlat om ett nyliberalismens segertåg. Större effektivitet och avreglering är inte detsamma som nyliberalism.

Ett av de viktigare resonemangen handlar om vad jämlika möjligheter innebär. I en nyliberalistisk uppfattning räcker det med att möjligheterna är jämlika för alla individer, medan slutresultatet av konkurrensen inte på något sätt behöver vara jämlikt. Löppönen pläderar för att det också måste finnas en rimlig jämlikhet i slutresultatet, annars upplöses sammanhållningen och förtroendet i samhället.

I en mer utvecklad syn på jämlikhet än vad blotta marknaden ger går det att kombinera en utjämning av människors olika utgångslägen med en rejäl tävlan om belöningar som bygger på meriter.

Populism

Av frukten känner man trädet. Enligt Löppönen består det nyliberalistiska trädets frukter av ekonomisk nedgång, stora sociala och politiska problem samt ökande ojämlikhet. Det ligger säkert ett korn av sanning i det, men Löppönen borde vara exaktare då han skriver om avreglering av marknader och nyliberalism i samma andemening. Det går inte att rakt av göra marknadsliberaliseringen till en orsak till problemen: till exempel kan en del av problemen i de tidigare kommunistländerna bero på att liberaliseringen av vissa sektorer gått för långt men det kan inte ifrågasätta utgångspunkten att inrätta fria marknader.

En viktig iakttagelse är att nyliberalismen och högerpopulismen i dag vävs ihop. Det är ett resonemang som borde utvecklas längre än vad Löppönen gör. Både höger- och vänsterpopulismen kan nämligen ses som motreaktioner mot en nyliberalistisk samhällssyn, och det är kanske symptomatiskt för tidens anda att vilka motstridigheter som helst tycks få rum inom de politiska rörelserna. Nyliberalismen är inte som sådan längre en tongivande ideologi men den lever som en hybrid inom olika ideologier.

ANDRA LÄSER