Här högg kosackerna ihjäl 800

Kosackernas härjningar i Finland under stora ofreden levde länge i det kollektiva minnet. Zacharias Topelius skrev sagan om björken och stjärnan, om de två syskonen som rövas bort av ryssarna men till slut hittar hem för att de minns stjärnan som man kunde se mellan björkens grenar där två sjungande fåglar hade byggt bo.

Topelius visste vad han skrev om. Hans egen farfars far Kristoffer Toppelius kidnappades 1714, sju år gammal, av kosacker utanför Muhos där hans familj gömde sig. Han fördes till S:t Petersburg och såldes som slav, men lyckades rymma efter ett år. Den unge pojken visste att han skulle gå västerut mot solnedgången för att komma hem. Till slut lyckas han få lift till Stockholm dit också hans familj flytt från Uleåborg. Av en slump möter Kristoffer sin mor på Skeppsbron där hon tvättar kläder.

Denna sannsaga fick, som alla Topelius sagor, ett lyckligt slut.

Stora ofreden kallas den ryska ockupationen 1713–1721. Efter att den svenska hären gått under i slaget vid Poltava 1709 stod Sveriges östgräns vidöppen. Det var bara att ta för sig. Och tsar Peter den stores order till ockupationstruppernas befälhavare, generalamiral Feodor Apraksin, var entydig:

"Vi skola icke allenast intaga Finland, utan även intränga i själva Sverige".

Peter den stores idé för att lösa de eviga konflikterna med Sverige var att man skapade ett brett, sönderbränt och obeboeligt ingenmansland genom Österbotten där ingen människa kunde få sin försörjning, än mindre någon anfallande här.

Tanken var att ju färre som bodde i Finland, desto bättre. Därför högg man ihjäl alla man kom åt. Även om det fanns en idé bakom alla grymheter behövde kosackerna knappast någon uppmuntran för att bränna, röva, våldta och tortera. Det hörde till krigets lagar, den starkares rätt gällde.

På samma sätt hade svenska soldater terroriserat Polen och Tyskland i hundra år. Nu när blodtörstiga, främmande trupper för första gången vällde in i Sverige blev chocken så mycket större.

I maj 1713 landsteg kosackerna i Helsingfors som den lilla försvarande hären redan bränt ner för att förråd inte skulle falla i ryssarnas händer. Sedan jämnade ryssarna Borgå med marken innan man började marschera västerut till Åbo och norrut mot Tavastehus. När man på Åland förstod vad som väntade flydde man till Sverige. Åland tömdes helt på invånare. Också alla österbottningar som kunde tog sig till den västra riksdelen.

De som fick plats på båtarna var främst överklassen, präster och köpmän. De som inte kunde fly gömde sig i skogar och byggde väl dolda kojor. Deras öde blev många gånger att frysa eller svälta ihjäl, om de inte spårades upp av ryssarnas blodhundar.

De stackare som kosackerna fick tag på torterades tills de eventuellt kunde avslöja var de gömt pengar och värdeföremål. Kyrkor plundrades och framför allt präster mördades. De misstänktes för samröre med motståndsmän, partigängare, som var den tidens gerilla.

En av dem, Stefan Löfving, gav senare ut en bok om sin tid som svensk spanare i det ockuperade Finland. Han blev folkhjälte. Än i dag åks Stefan Löfvingloppet på skidor i Lovisa till minne av motståndskampen i början av 1700-talet.

På Karlö (Hailuoto) utanför Uleåborg hade den 21 september 1714 närmare tusen flyktingar samlats. De hade flytt undan kosackerna i båt från olika delar av Österbotten och inväntade nu bättre väder för att kunna ta sig över havet till tryggheten i Sverige.

Kosackerna hittade flyktinglägret och gick till angrepp med svärd och yxa. Sanddynerna färgades röda av blod då den värsta massakern i Finlands historia utspelades under några få morgontimmar.

Alla vuxna höggs ihjäl, kvinnorna efter att ha våldtagits. Friska barn i lämplig ålder togs till fånga. Bara en handfull kvinnor skonades för att begrava de döda.

Några månader senare mindes kosackerna de kvarlämnade kvinnorna och kom på nytt besök, med lika hemska följder.

Ingen vet hur många som dödades under stora ofreden. Mellan 20 000 och 30 000 fördes till Ryssland som slavar. De vuxna sattes i tvångsarbete och tvingades under vidriga förhållanden bygga upp den nya huvudstaden S:t Petersburg. Många barnslavar såldes vidare till orienten, främst till Persien.

Ur kyrkoböcker i Saloinen utanför Brahestad kan man läsa om Margeta Henricsdotter Puustis grymma öde.

Hon var född 1676, änka och gifte om sig 1713. Äktenskapet var bara ett år gammalt då kosackerna slog till och högg ihjäl maken. Margeta piskades blodig och sonen Jacob kidnappades till Ryssland. Efter en tid lyckades han rymma och återvända hem.

Kosackerna återvände 1716 och piskade Margeta med blypiska, tvingade henne att stå naken i snödrivan, brände ryggen med en brinnande bastukvast och hällde brännhet ljustalg i hennes ögon så att hon blev blind.

I nöden som följde svalt ett av barnen ihjäl. Margeta och övriga barn flydde till Sverige där de hankade sig fram som tiggare. 1721 sändes de tillbaka till Finland med övriga flyktingar. Margetas son Jacob tog hand om modern som skulle leva till 94 års ålder. Spåren av tortyren syntes då fortfarande på hennes kropp.

Hennes historia tecknades ner av kyrkoherden i Saloinen.

Stora ofreden var Karl XII:s fel. Denna känslokalla, psykopatiska krigarkung besteg tronen bara femton år gammal 1697. Grannländerna slog till när de trodde att Sverige var svagt och styrdes av en ung, oerfaren kung. De såg sin chans, men misstog sig grovt. Karl XII antog entusiastiskt utmaningen och skulle vara i krig hela sin regenttid. Han stupade 1718 i Norge.

Medan Karl XII föredrog att marschera genom Polen och Ukraina långt hemifrån passade Ryssland på att inta inte bara Karelen och Viborg utan också den svenska staden Nyen vid Nevans mynning. Här bestämde sig Peter den store för att bygga Rysslands nya huvudstad S:t Petersburg. (Mer om det i avsnittet om Peter den store).

I stället för att skynda norrut och sätta stopp för bygget inväntade Karl XII den ryska hären i Ukraina för en avgörande strid. Slaget vid Poltava blev en katastrof, den svenska hären förintades och Ryssland hade nu fria händer att bygga sin nya huvudstad och invadera Finland.

Åtta års ockupation tog slut 1721 då freden i Nystad slöts. Den innebar att gränsen mellan Finland och Ryssland flyttades och drogs öster om Fredrikshamn ungefär där den går i dag.

Även om ryssarnas skräckvälde var brutalt och blodigt normaliserades läget 1721 då kosackerna red sin väg och flyktingarna kunde återvända hem.

Men folket i Finland hade fått sig en ovälkommen påminnelse om att den svenska armén inte nödvändigtvis gav skydd mot den mäktiga fienden bakom östgränsen.