1968 mot 2018

Jag har nyligen läst en bok om epoken som ofta förenklas med årtalet 1968. Strömningar i samhället ledde till en nedrivning av traditionella auktoriteter inom bland annat politiken, ekonomin och på arbetsplatserna. Den klassiska familjesynen förändrades. En folklighet slog igenom på plan efter plan.

Finland 2018. Hos oss skall riksdagen rösta om att flytta tolv procent av lokala skattepengar till staten. Om en kommun alltså nu använder tolv procentenheter av sin 20-procentiga kommunalskatt till hemvård, sjukvård och utveckling av det egna samhället tar riksdagen bort dessa tolv procent och lägger dem i statsbudgeten.

Alltså: Vill man klaga på resursbrist i hemvården i Pyttis så skall man i fortsättningen inte klaga hos kommunen eller hos någon lokalpolitiker. I stället: Ring till Finansministeriet. Få tag på någon tjänsteman på Social- och hälsovårdsministeriet. Eller, åk helst hela vägen dit och träffa personen i fråga. Spamma social- och hälsovårdsutskottets ordförande i riksdagen med mejl om resursbristen i Pyttis. Lämna telefonmeddelande till riksdagsledamöter som sitter i finansutskottet eller social- och hälsovårdsutskottet.

Allt pengaflöde för vård i Finland förflyttas till Helsingfors. Resursbristen i vården i Pyttis kan endast lättas genom en ändring i en budgetlag som godkänns av en majoritet i riksdagen. Det skulle vara oerhört tidsödande och varför skulle politiker från andra avlägsna orter bry sig om att rösta för att just Pyttisbor skall få det lättare? Det blir bråda tider i maktens korridorer för alla vanliga anhöriga till gamla föräldrar som skulle behöva flera hemvårdsbesök.

Folklighet? Nej, inte med detta tungrodda maskineri när de lokala besluten flyttas bort. Är det så att kunskapen är bättre i Helsingfors? Nej. Tvärtom ligger det en stor visdom i att utspridd makt alltid är den bästa, vad än det handlar om.

Tänk er att alla Finlands regioner skulle leva med detta system i 30 år. För minsta lilla specialönskan måste man gå via huvudstaden.

Det är självklart att centralstyre resulterar i stelhet. Det är till och med orimligt att förutsätta att centrala tjänstemän i Helsingfors skulle känna till och veta vad som behöver göras i Pyttis, Sotkamo eller Jeppo.

Naturligtvis är avsikten med landskapsreformen att ersätta nuvarande strukturer med ett nytt ledarskap och framväxt av nya innovationer. För att uppnå detta krävs ändå inte en centraliserad ekonomi. Ett modernt och bra samhälle bygger på mänsklig aktivitet, idéer och jämlikhet.

Management by Perkele trodde jag hörde det förgångna till. Här är den nu igen. Och Jan Vapaavuori, det är inte Helsingfors som lider mest av reformen, utan Helsingfors lider förstås minst. Huvudstaden kommer alltid att ha en särställning, var så säker. Om inte annat så har ni ändå alltid mycket kortare väg till Finansministeriets tjänstemän för att påtala resursbrist.