I mitten av 1980-talet var jag en ung och ivrig universitetsstudent med ett tråkigt sommarjobb. "Time passes slowly”-låten av Bob Dylan snurrade lämpligt nog i mitt huvud.
För att få tiden att gå snabbare kom jag att tänka på hur ett akademiskt program i dylanologi skulle kunna se ut. Kurser i Amerikas historia och folkmusik, revolutionen i ungdomskulturen och 1960-talet. Fördjupade kunskaper i litteraturhistoriska traditioner: Bibeln, fransk dekadens, beat-poeter och så vidare.
Historia, politik, litteratur, filosofi för trogna dylanister? Precis. Jag föredrog Pelle Miljoona och hans tolkning av ”Like a Rolling Stone” på finska ("Enää itkeä voit”) framförd av Eppu Normaali som för sin del öppet ironiserade dyrkan av Dylan.
