Bokrecension: Övärld med sinne för det sällsamma

I huvudstaden på Giraffön bor snart 10-åriga Vega. Hon får "allt det som såg vardagligt ut för andra människor" att bli "sprakande ovanligheter". I hennes garderob bor en liten, luden mammut och skrivläxan fixas med assistans av en åttaarmad bläckfisk. Men hemma hos Vega skaver tillvaron. Mamma är försvunnen sen lång tid tillbaka och pappa vill att Vega ska leva inrutat som han gör, vara mera "normal" och passa in. Han oroar sig så att ögonbrynen blir "till branta hustak". Mer samförstånd hittar Vega hos morfar Hektor som också har sinne för det sällsamma. Morfars hus krymper och sväller enligt väderleken och omges av en trädgård som prunkar av kuriösa växter som "lakritsperenner och rubinblad".

I barnboksdebuten Giraffens hjärta är ovanligt stort (2022) störtdyker Sofia Chanfreau in i en skruvad sagovärld där barnets, konstnärernas och nördarnas fascination för existensens förunderliga härligheter tar sig fysiska uttryck. Ett efterlängtat brev till Vega bultar och hoppar av spänning. Över hennes bekymrade pappas huvud hopar sig mörka moln.

Greppet att måla upp en parallell, magisk värld i bredd med och kontrast till vardagens gråa lunk är varken ovanligt eller enkelt – men Chanfreau förmår väcka sin övärld till liv och ge den personlig prägel. Detta gäller särskilt bokens suggestiva miljöer: Vegas nya vän, faktasamlaren Nelson bor i en övergiven tandkrämsfabrik; morfar odlar trädgårdstomtar i sin exotiska täppa; medan sjön Giraffhjärtat som ”all kärlek kommer ifrån” har vatten sött som sockerdricka. Till hjälp har hon bildkonstnären, tatueraren och debuterande barnboksillustratören Amanda Chanfreaus skickligt utförda svartvita teckningar. Redan pärmbilden är en fullträff som på pricken fångar det kittlande härliga och kusliga hos Vegas magiska värld.

Sofia Chanfreaus du-tilltal lämpar sig väl för högläsning och boken har potential att tilltala en bred åldersgrupp. Bokens äventyr initieras när pappa träffar en ny kvinna, Viola, och meddelar Vega att hon ska flytta in. I Vegas ögon är pappan förblindad av denna inkräktande isdrottning som fryser allt till is i deras hem. Därför ger hon sig av med morfar Hektor, vännen Nelson och hans moderliga jättehund Flor i morfars ”kexmobil” för att leta rätt på sin mamma. Spåren leder till en cirkus på Fastlandet.

Giraffens hjärta är en otyglad berättelse som håller tempot uppe och låter infallen hagla tätt. Stundvis är den väl överlastad av metaforer, fantasidjur och uppfinningar och hade vunnit på ens ett uns av återhållsamhet. Däremot lider den ingen brist på berättarglädje. Spännande glidningar mellan fantasi och verklighet lämnas klokt nog vidöppna: som att Hektors vitklädda ”agenter” möjligtvis är hans hemvårdare. Övärld och fastland antyds därtill vara förankrade i ett åländskt sammanhang (varifrån bokens båda upphovspersoner härstammar). Vegas saknad och längtan efter mamman utgör äventyrets nerv och ger den stundtals dråpliga berättelsen tyngd. Det är en charmig debut med hjärtat på rätta stället.