Ryssland har en nyckelroll i Dan Henrikssons släkthistoria och yrkesliv

En av Svenskfinlands äldsta fria teatrar firar i år sitt trettioårsjubileum. Samtidigt har man chansen att ansluta sig till statsandelsteatrarna. Ett stort strategiskt beslut, enligt Klockriketeaterns chef Dan Henriksson.

Klockriketeaterns trettioårsjubileum sammanfaller med teaterchefen Dan Henrikssons sextioårsdag.

Ett piano, en orientalisk matta och hyllor fulla med mappar. Det lilla kontoret högst uppe i kulturhuset G18 har blivit Klockriketeaterns fasta punkt i Helsingfors sedan man för fem år sedan lämnade den egna scenen Dianascenen några kvarter ifrån. Bland annat en dramatisk hyreshöjning låg bakom beslutet, men i dag är teaterchefen Dan Henriksson nöjd med det.

– Det frigjordes så mycket energi när vi slapp tänka på huset och väggarna. Det styrde innehållet, rytmen, kostnader, någon skulle ju ta hand om lokalen. Det var en härlig scen, men den hade begränsningar. I dag har vi en större frihet och kan spela var som helst. Nu har vi kommit till ett skede då vi funderar på vad vi ska göra helt annorlunda.

Henriksson avslöjar att han för tillfället planerar en produktion som inte ska spelas på en scen över huvud taget utan i stället har karaktären av en vandring.

– Fortfarande utgår största delen av teaterutbudet ifrån att publiken sitter i salongen och ser på scenen, och vi funderar nu på hur man kan göra det annorlunda.

Klockrike mår bra

Trettioåriga Klockriketeatern grundades 1991 av det legendariska teaterparet Kristin Olsoni och Martin Kurtén, och hör i dag till de äldsta fria grupperna.

– Den ingick i den andra vågen av fria grupper tillsammans med bland annat Teater Mars som kom några år tidigare. Det handlade om en vilja att skapa tillsammans och söka sig utanför institutionerna.

När Dan Henriksson tog över rodret 2005 gällde det att skapa fasta strukturer kring finansiering, anställningar och administration, en nyckel till att teatern fortfarande finns, tror han. I dag har teatern sex fastanställda och kan sysselsätta upp till fyrtio personer på årsbasis.

Dan Henriksson

Yrke: Skådespelare, regissör och chef för Klockriketeatern.

Ålder: Fyller 60 den 27 september, på resa i hemlandet (fest med teatern blir det i december).

Bor: I Gamla stan i Borgå.

Familj: Gift med Jaana sedan 1986, tre vuxna barn, tre barnbarn.

Höjdpunkter under karriären: När omständigheterna blir de rätta och konsten hittar hem till publiken. Men visst är äventyret med Aniara roligt – och det fortsätter!

Fritid: I juli blev han överraskande delägare i en allmogebåt med segel.

Läser: På nattduksbordet finns just nu Olga Tokarczuk, Ibn ’Arabi och ibland barnböcker.

Bäst med att fylla 60: Dags att ta itu med saker!

– Vi har jobbat målmedvetet och envist på att förbättra omständigheterna, betala hyggliga löner och ha ordentliga arbetstider och en ordentlig arbetsfördelning, med ganska grundläggande saker alltså. Nu mår vi ganska bra.

Kontakt med gräsrötter

Klockriketeatern har under de senaste åren utmärkt sig med internationella samarbeten. Senast gick man samman med den amerikanska kören The Crossing i ett musikverk som utgick från Harry Martinsons Aniara. Föreställningen blev en succé och uppmärksammades bland annat med ett helt uppslag i New York Times.

En särskild plats i både teaterns och Dan Henrikssons hjärta har ändå Ryssland.

– Under tjugo års tid har jag jobbat årligen i Ryssland. Jag trivs där trots att det politiskt är så svårt. Just därför är det viktigt att gräsrötterna håller kontakt och där har vi konstnärer en uppgift.

Klockriketeatern har satt upp den ryske författaren Vladimir Sorokins roman Ice 2018, både gästspelat och haft workshoppar i Ryssland, men också varit värd för ryska konstnärer i Helsingfors. Nu väntar det största projektet hittills, den första samproduktionen med en rysk teater. Samarbetspartner är Sovremennik-teatern i Moskva, en stor och etablerad teater med omkring 65 anställda skådespelare. Projektet utvecklas med Esbo stadsteater och ett beslut om eventuell produktion tas inom kort, men 2023 är det tänkt att verket Future fragments ska ha premiär. Pjäsen skrivs av den ryske dramatikern Mihail Durnenkov.

Dan Henriksson är ivrig över projektet, men konstaterar att det politiska läget är ytterst pressat och att också landets konstnärer befinner sig i en utsatt position.

– Det kan påverka scenkonsten i form av självcensur, vad kan man säga? Vi måste ha med oss vänner i projektet som förstår läget, som kan läsa situationen. Det är kanske det viktigaste jag lärt mig under åren, att vi menar olika saker med ord. Jag litar på att våra ryska partner håller avtal, men omständigheterna kan vara sådana att de tvingas tänka på något annat. Det är komplicerat. Men den ryska teatertraditionen är så rik och levande med duktiga konstnärer.

Sovjets fasor

Ryssland spelar också en nyckelroll i Dan Henrikssons egen släkthistoria som regissören som i höst fyller sextio kommit att ägna sig alltmer åt. Hans farfarsfar hörde till den stora grupp finländare som bodde och arbetade i Ryssland, hans tapetserarverkstad sysselsatte kring trettio personer, och byggnaden finns än i dag kvar på samma plats på Vasilijön i S:t Petersburg.

Familjen var välbeställd och kunde ha sin son, Henrikssons farfar i Petrischule, i dag känd för en annan finländsk elev, diktaren Edith Södergran.

Men revolutionen ändrade kursen för familjens liv. Henrikssons farfarsfar sattes i fängelse och berövades all sin egendom.

– Min farfar Andrej flydde 1919 och förlorade allt, hem, egendom, familj, språk och religion eftersom han var döpt ortodox. Han var en flykting. Hans hustru, min farmor, var ingermanländare. På de här två grenarna har vi alla Sovjetunionens fasor, Leningrads belägring, Stalins läger, allt finns i min släkt. Men vi är säkert hundratusen personer som delar de här erfarenheterna.

Dan Henriksson.

Henriksson har precis haft ett möte med den svenska dramatikern Vanja Hamidi Isacson som skrivit en pjäs om sina rötter, och hur hennes gammelmorfar försvann i Stalins läger på trettiotalet.

– De här historierna kan man hitta information om men för att förstå dem känslomässigt behöver man konsten. De är lite parallella med krigsbarnshistorierna och borde på något sätt behandlas kollektivt. Den här sortens historier är däremot svåra att behandla i Ryssland nu för Stalin lyfts ju upp som en hjälte.

Stort strategiskt beslut

Klockriketeaterns höst präglas av en rad skräddarsydda evenemang i Nordsjö. Sedan flera år tillbaka har man varit en part i Helsingfors stads projekt som strävar efter att fördela konstupplevelserna jämlikare mellan centrum och förorter. Den 1 oktober är det premiär för kortfilmen Päähenkilöt (Huvudpersonerna) i Nordsjö och på Klockriketeaterns webbplats.

Men samtidigt sysselsätts Dan Henriksson av en stor framtidsfråga. I januari förnyas teaterlagen vilket gör det möjligt för några utvalda fria grupper att bli så kallade statsandelsteatrar som åtnjuter lagstadgad finansiering baserad på sina löneutgifter.

Hittills har Klockrike fått största delen av sin finansiering av Centret för konstfrämjande i form av ett behovsprövat stöd som man disponerat över själv. Henriksson förklarar att statsandelarna skulle ge en trygghet, men också innebära att friheten i hur man disponerar det statliga understödet förändras.

– Vi dividerar däremellan. Det är ett stort strategiskt beslut för oss.

ANDRA LÄSER