Gemenskap och öppenhet med avstamp i strikt pardans

I det ursprungliga sammanhanget handlar ett pas de deux om ett strikt kodifierat pardansnummer som speglar ett dramatiskt möte mellan ballerina och partner och alltid följer samma struktur. Det börjar med ett gemensamt introducerande adagio, fortsätter med separata (solo)variationer för bägge parter och mynnar ut i en fartfylld gemensam coda, som ett triumferande bravurnummer.

I Sonya Lindfors och Laura Murtomaas tappning – som klippt och skuren för Mad House Helsinkis scen – blir Pas de Deux något helt annat. Mera en rak motsats till det klassiska. Det är här inte frågan om ett objektivt verk som man betraktar på avstånd utan i stället ett delat sceniskt skeende som betonar gemenskap och på olika sätt inbjuder till delaktighet och dialog. Greppet är således inte ensidigt manifesterande utan genomgående potentiellt, föreslående och tillåtande.

Den klassiska strukturen fungerar som referens för framställningen som tematiskt är satt i helt liknande scener. En entré sträcker sig från presentation och small talk i aulan, via förtydligande av spelets regler på scenen till en mindfullnessövning med instruktioner i hörlurar. I lurarna hör vi slutligen ett av de mest slitna adagion man kan tänka sig – Bachs Air. Stycket blir också ljudmattan för Lindfors och Murtomaas adagio när de ”steppande med luft” i verkstadsoveraller kort och unisont jammar sig genom golvet med lika mycket coolhet som lek.

Sonya Lindfors solo tar sedan fasta på ”hjärnorgasmerna” i ätandet av godis, sallad och vattenmelon på ett lek- och njutningsfullt sätt. Varje ljudnyans av prassel och smaskande förstärks genom en mikrofon. Laura Murtomaa tar med publiken – ”Skulle någon vilja …?” – när hon blir till hälften inlindad i en plastfolie och släpad till olika ställen av scenen. Hennes monolog om livets virtuositet blir en stark manifestation av värderingar och förhållningssätt med aktuella anknytningar till medborgaraktivism och ansvar.

Codan med glitter och mängder av rökmoln är lika smittande i sina exalterade och primitivistiska rytmer i tystnad som smattrande trummande. I den blir Lindfors och Murtomaa också ett uns mera traditionellt sceniska i föreställningen.

Det fina i sammanhanget vid sidan av öppenheten och gemenskapen är för mig att helheten här inte urvattnas av för stor utdragenhet eller upprepning. Allt tar sin givna tid men helheten rullar.