Barbro Enckell-Grimm: Att recensioner upprör är en eloge till mitt arbete

Recensenten har en natt och några arbetstimmar på sig för att göra jobbet. Man kan i allmänhet läsa manuskriptet innan, men själva föreställningen kan man inte bläddra bakåt i. Teater är ögonblickets konst. Efter att en uppsättning lagts ner finns bara recensionerna kvar, ibland en inspelning.

Teaterfältet och kritiken ingår i samma ekologiska system, båda är beroende av varandra. En del teaterarbetare säger att de inte läser kritiken. Kritikern ser dock föreställningarna och följer med fältet också utöver de specifika recensionsuppdragen.

Jag kan förstå att recensioner kan uppröra. Att de gör det är på ett sätt en eloge till mitt arbete.

I takt med stigande ålder blir jag mer sällan kontaktad. Har teaterfältet gett upp? Man försöker tukta yngre förmågor i stället. En intressant detalj i sammanhanget är att jag aldrig kontaktats av finskspråkiga teatrar.

Ibland har missförstånd kunnat redas ut. Ibland har jag lärt mig något, ingen är ofelbar. Men de flesta kontaktinitiativen är skrivna för att försöka påverka, skrämma eller utesluta. En teater får jag inte längre biljett till, varken som privatperson eller i min yrkesroll.

Det trånga rummet blir en sorglig ekokammare. Det gynnar inte teatrarna. Konst ska inte vara kontroll.

Jag kan inte arbeta om jag inte fritt kan säga vad jag tycker. I Sverige har det förts en kritikdebatt där Åsa Beckman uttrycker sin erkänsla till Birgit Munkhammar för hennes litteraturkritik i Dagens Nyheter. Munkhammar skrev vad hon tyckte. Ingrid Edelfeldt svarar med en rad exempel då kritiker missat referenser som finns i hennes böcker. Det har brustit i kritikerns bildning och lyhördhet, anser hon i sitt svar. Var det brister, hos sändaren eller mottagaren är en evighetsfråga.

I Aftonbladet skriver Rasmus Landström att de låga arvodena urholkar kritiken, att recensenter blir lismande fritidstyckare när de inte får tillräckligt betalt.

Pontus Kyander är i Ny tid inne på samma linje, att de sämre villkoren i Finland (jämfört med Sverige), gör att kritiker inte kan utveckla sin yrkesidentitet och sitt kunnande.

En kritiker som har inkomster och liv också på annat håll, har å andra sidan en större frihet och andra kontaktytor. Har man förmånen att leva och arbeta länge, kan man studera och utvecklas (läsa, gå på teater, se film) i många decennier.

Det är få som är beredda att avstå från uppdrag om de ”upplevt författarens tidigare verk som besvärliga” (Inger Edelfeldt). Då är man ju inte proffskritiker?

Rädslan för att missa något – risken är större med teater än med litteratur – ska inte avhålla en kritiker från att ha integritet och vara sin upplevelse trogen. Ett kritikklimat med ständigt blidväder, dimma och krympande isflak betjänar ingen – inte heller teatern.

Konst och kritik är att utsätta sig, att göra det är uppiggande.