Gustav Kvikant i land i Helsingfors efter 38 dagars simtur: ”Jag hade aldrig kunnat göra det utan mitt team”

En blandning av vemod och obeskrivlig lycka. Så beskriver 24-åriga

Gustav Kvikant

sina känslor när han stigit i land på Salutorget i Helsingfors på måndagskvällen. Sträckan Stockholm-Helsingfors blev drygt 430 kilometer totalt, en sträcka som ingen annan lär ska ha simmat förr.

Gustav Kvikant kom i land på måndagskvällen efter att ha simmat från Stockholm till Helsingfors – en simtur på 38 dagar och stundtals i 10 grader. Hela sträckan landade till slut på 430 kilometer.
Heidi Herrmannheidi.herrmann@hbl.fi
11.07.2022 22:23 UPPDATERAD 12.07.2022 09:53
– Det är svårt att förstå att det är över. Det här har varit mitt liv i 38 dagar, så det kommer att ta en stund att vänja sig vid vardagen igen, säger Gustav Kvikant.
Gustav Kvikant kommer från Helsingfors, är fysioterapeut och 24 år gammal. HBL har tidigare följt hans resa inför och under simutmaningen, som han gjorde för att samla in pengar för Östersjön och för att rikta uppmärksamheten mot dess föroreningar.
Under resans lopp blev det en del tunga stunder.
– Jag fick magsjuka i början. Det var tufft mentalt. Jag var desperat och kände mig hopplös. Det låter elakt, men när andra i teamet också blev sjuka så kände jag lättnad, för då förstod jag vad det var och att det kommer att gå över, säger Kvikant.
Ett annat svårt läge inträffade ute på Ålands hav där det hade blåst och vattnet var kallt.
– Då kändes det överväldigande att det var så mycket kvar och jag var så trött. Där var tunga stunder. Men när vi officiellt kom till Finland, då det blev det lättare. Då kom självsäkerheten tillbaka.
Gustav Kvikant säger sig känna sig jättebra i kroppen. Men han misstänker att den verkliga reaktionen och eventuella kollapsen kommer om en eller två dagar, när han fått slappna av.
Projektet som går under namnet The Baltic Swim 2022 inleddes tidigt, den 3 juni, för att undvika de värsta algblomningarna.
– Mellan Hangö och Ekenäs skärgård stötte jag på en grön algblomning som det var väldigt obehagligt att simma i. Jag är tacksam över att vi lyckades undvika det värsta för det mesta, säger Kvikant.

Hur höll du ihop mentalt?

– Det varierar mycket från dag till dag. Mitt team, både på land och på båten, gav mig väldigt mycket. Jag hade stöd hela tiden. Även om simningen var en individuell prestation skulle jag aldrig kunna påstå att jag hade klarat det ensam. Jag hade hela tiden ett mentalt stöd och människor som pratade med mig.
Något som var oväntat var hur vattnets temperatur påverkade Gustav Kvikant.
– I Stockholms skärgård och ute på Ålands hav var vattnet under 10 grader. Det är svårt att tänka på något positivt om man bara tänker på att ”jag fryser, jag fryser”.
En hel andra strapatser skedde också, till exempel stukade Gustav Kvikant foten i Mariehamn.
– Det var ett dumt misstag som jag skulle ha kunnat undvika. Det var precis när vi skulle förtöja båten. Det var ett långt hopp till bryggan, så trampade jag snett och landade med min vikt på vristen.
Som en följd av det var han tvungen att simma utan att sparka med benen i några dagar. Han hade också ett förband runt vristen resten av resan, eftersom den inte kom åt att läka i den ständiga rörelsen.
Mottagandet och stödet ger Gustav Kvikant tilltro för framtiden.
– Jag är evigt tacksam för stödet jag har fått under vägen. Att göra utmaningen var en stor grej för mig, men en lika stor del av projektet var att lyfta fram Östersjöns problem. Att hej, om jag kan göra det här så kan vi absolut rädda Östersjön. Där vill jag lyfta fram att jag kunde göra det tack vare mitt team. Och på samma sätt kommer det att krävas samarbete och en gemensam vilja för att rädda Östersjön.

När kommer du att simma nästa gång?

– Kanske efter bastun, någon gång. Just nu är jag ganska färdig. Jag kommer inte att gå till någon simhall nu. Både för fysiken och hjärnans skull känns det bra att hålla en paus.
Utmaningen förstärkte Kvikants känslor för hur viktig Östersjön är för honom.
– Tiden att agera är nu, inte sen.

ANDRA LÄSER